Ledarskap och medarbetarskap

Av Göran Blomqvist, vd RJ

Bidragen till RJs tankeutbyte om akademiskt ledarskap har skilda perspektiv, vilket ger flera nyttiga påminnelser. En återkommande fråga är varifrån legitimiteten för och uppbackningen av ledarskapet kommer. Är det ovanifrån – till exempel från regering eller rektor – eller underifrån, det vill säga från kolleger och medarbetare?

Utformningen av prefektrollen illustrerar ett dilemma som har sin rot i denna oklarhet. Läs Kim Salomonsinlägg! Prefekternas befogenheter är oklara, eller rent av okända. Beslut i strategiska frågor som rekryteringen av lärare och forskare ligger ofta ovanför deras nivå. Visst har de inflytande över utlysningarna av lektorat. Men anställningsbesluten fattas i stor utsträckning över deras huvuden.

På sätt och vis är detta typiskt för hela systemet. Ansvar och befogenheter följs inte åt. Till och med enkla, konkreta verksamhetsbeslut avgörs av andra instanser än prefekten. På en punkt tror jag Sverker Sörlinhar alldeles rätt: det är svårt att få ett ledarskap att fungera, och att utvecklas positivt, inom ramen för en myndighetsstruktur. Signalsystemet fungerar för dåligt. Incitamenten utformas i linje med den logik som kännetecknar statliga byråkratier (se Patrik Halls inlägg)

Lösningen heter aktivt ledarskap!

Daniel Tarschys autonomiutredning skulle råda bot på en del av bristerna. Men av remissopinionen att döma så tvekar både akademiska lärare och universitetsstyrelserna. De slår istället vakt om ställningen som statliga myndigheter. De vill bli styrda. Traditionen är lång. Men kanske är det mera misstro än tradition. ”Universiteten är alltför viktiga – och känsliga – för att överlämnas till professorer”, sa just en professor till mig för en tid sedan.

Det är synd att så lite av diskussionen om Daniel Tarschys utredning har tagit fasta på de nya möjligheter som skulle kunna öppnas med ett utvidgat själbestämmande för lärosätena. Till och med förespråkarna uppehåller sig mest vid hur stat och lärosäten ska komma till rätta med ett antal administrativa och andra rätt så tekniska frågor, som är aktuella just nu.

Trots bristfälliga förutsättningar finns det en rad bra exempel på vad ett aktivt ledarskap kan åstadkomma genom att driva på och understödja förändringar. Förändringar som i sin tur ger grundvalen för ytterligare positiv utveckling. Ibland, som i Umeå, görs insatserna med stöd från privata stiftelser och liknande finansiärer. Deras ekonomiska bidrag blir en viktig hävstång.

Andra exempel ser vi som arbetar på RJ inom våra stora forskningsprogram. Där finns utrymme för ett genomtänkt och inspirerande kollegialt ledarskap, som resulterar i nya konstruktiva och kreativa miljöer.

Var finns debatten om medarbetarskapet?

Diskussion om akademiskt ledarskap kommer att fortsätta, men kanske inte på RJs hemsida. Jag saknar dock en parallelldiskussion, nämligen den om det värdefulla medarbetarskapet. Professioner som universitetslärare eftersträvar en frizon för sitt arbete. I gengäld måste de vara redo att utforma etiska spelregler och på andra sätt ta stort ansvar för sitt arbete, inklusive att fatta de svåra besluten.

Inom ungdomsskolan har makthavarna under de senaste 20 åren lyckats släcka mycket av den professionella glöden. Stora värden har därmed gått förlorade. Lärarkårens status har sjunkit, och lärarutbildningar lockar inte de sökande. En liknande utveckling inom universitet och högskolor måste motverkas. Även om Daniel Tarschys utredning i slutändan inte får så stora effekter, är det viktigt att behålla fokus på autonomi och akademisk frihet. Men tyngdpunkten måste ändras, från den institutionella autonomin, till förutsättningarna för individernas integritet och oberoende. Diskussionen om den akademiska professionens ansvar och befogenheter behöver vitaliseras.

 

/Göran Blomqvist

Lämna en kommentar

Din e-postadress publiceras inte. Fält markerade med asterisk (*) är obligatoriska.

Namn*

E-post*

Kommentar