Låg självkänsla trots viktig forskning

Av Li Bennich-Björkman, professor i statsvetenskap, Uppsala universitet

Ryktena som föregick höstens forskningsproposition var intensiva i forskarvärlden. Försöken att när den väl presenterades 23 oktober 2008 uttyda dess underliggande budskap – det uttalade är enkelt, mer pengar men också mer centralisering – pågår alltjämt.

Betyder den, trots det, magra utdelningen till humaniora och samhällsvetenskap att dessa vetenskaper inte längre ”behövs”? Vad menar regeringen med att lyfta fram Ryssland som strategisk region men inte till exempel Kina?

Det är ibland som Gud själv hade talat. Det gäller bara att till varje pris förstå vad det är han säger. Men allvarligt talat, för dem av oss som kan vår statskunskap (just det, en samhällsvetenskap) så är propositionen inte mer än ett politiskt dokument. Med tonvikt på politiskt. Det är resultatet av en lobby- och förhandlingsprocess med många intressenter inblandade, filtrerad genom både kunniga och mindre kunniga tjänstemän inom regeringskansliet, underställd politiker som ”måste leverera”. I ett sådant dokument ska bilden förmedlas av handlingskraft och framåtanda. I den politiska logiken ligger att man måste uppnå resultat, ibland mindre viktigt vad, på kort tid.

Forskning rimmar illa med politisk logik

Forskningens logik passar överhuvudtaget illa in i ett sådant tänkande. Problemet för humanister och samhällsvetare är, till skillnad från många naturvetare eller medicinare, att det saknas som Karin Johannison också är inne på, en grundmurad vetenskaplig självkänsla. Humaniora och samhällsvetenskaperna låter istället sitt värde definieras alltför mycket av andra; det kan vara av utövare på andra vetenskapliga områden, av forskningsbyråkratin, eller i vår externfinansierade värld i allt högre grad av det ”forskningspolitiska komplexet”.

Självförtroendet åker berg- och dalbana: Inga pengar och inga ryggdunkningar, leder till frågor om vi verkligen behövs. 30 miljoner till en demografisk databas, får oss att tro att de äntligen har insett hur viktigt det är med samhällsvetenskap! Sådana reaktioner är mänskliga, men tyder dessvärre på en alltför högt uppskruvad lyhördhet utåt.

Psykologin (se där en annan av samhällsvetenskaperna) lär oss att självkänsla är avgörande för ett rikt och meningsfullt liv. Självförtroende kan temporärt stärkas genom väl genomförda prestationer på något område, eller genom tillfällig uppmärksamhet. I hög utsträckning är självförtroende beroende av omgivningen med andra ord.

Självkänsla, däremot, är en grundläggande övertygelse om att man duger, alldeles oavsett vad omvärlden för tillfället ger för signaler. ”Du måste älska dig själv för att bli älskad av andra”. Vetenskaplig självkänsla vilar på den fasta tron att vad forskningen åstadkommit och kommer att åstadkomma är av grundläggande vikt, och inte oavbrutet behöver ifrågasättas.

Det innebär inte att saker och ting inte kan utvecklas, och bli bättre. Men att klä sig i säck och aska därför att politiker och forskningsbyråkrater för tillfället vill satsa på annat tyder på en vetenskaplig profession som inte gillar sig själv, vars självkänsla är bräcklig och som därigenom sätter sina förhoppningar till att omgivningen ska ge den ett värde.

Forskningen deproffessionaliseras

Att det blivit så, tror jag till viss del är resultatet av en medveten statussänkande process, en deprofessionalising, från politiskt håll som pågått ett antal decennier. Allt i avsikt att reducera möjligheterna av konkurrerande maktsfärer i samhället, till exempel byggda på kompetens, kunskap och expertis. Den processen kan te sig mycket märklig mot bakgrund av att våra samhällen blir allt mer komplexa. Samhället blir bara mer och mer människoberoende, och många av dess funktioner är beroende av sociala relationer och samarbete.

Förundras därför istället, nu när trenden är tummen ned för samhällsvetarna, över den bristande strategiska förmågan hos politiska makthavare att inse i hur hög grad det är människan, ofta tillsammans i kollektiv som organisationer eller institutioner, som avgör om samhällsutvecklingen går framåt eller åt fanders. Några exempel kan vara på sin plats.

Samhällsvetenskapens nytta – några goda exempel

Ekonomisk utveckling stoppas i många utvecklingsländer upp, inte beroende på avsaknaden av teknik, kapital, eller utbildad arbetskraft utan på grund av att de offentliga institutionerna – byråkratierna, myndigheterna, regeringskanslierna och de politiska ledarna – perverteras av särintressen, ekonomiska grupper eller helt enkelt rånas av makthavarna själva.

Men varför sätter man inte stopp för denna destruktivitet, frågar ”the do-gooders”?

Därför, säger den politiska ekonomi som växt fram i gränslandet mellan statskunskap, ekonomi, sociologi och socialpsykologi, att de offentliga institutionernas sätt att fungera är svårföränderligt när det väl lagts fast. Det går inte bara att tryck på starta om och logga in igen. Många vill det inte heller, och skulle inte kunna koordinera alla de krafter det handlar om även om man ville. Det är samtidigt genom offentliga institutioner som ekonomins spelregler bestäms, som förutsättningarna för välfärd – skatter – samlas in och, i den bästa av världar, omsätts i sjukvård, skolor, vägar och bostäder.

Först när vi har denna kunskapsgrund, är det möjligt att börja arbeta på ett mer fruktbart sätt för att hitta lösningar. Programmet Quality of Government (finansierat av RJ) vid statsvetenskapliga institutionen i Göteborg gör just detta.

När Greta får ett jobb på utbildningsdepartementet i Stockholm är det individen Greta som anställs. Hennes halvbror i Nyköping förväntar sig inte att Greta ordnar fram en anställning även åt honom (händer det så är det mer en bonus). Olea i Nairobi börjar arbeta på inrikesministeriet. Då är det släkten som fått ett jobb. Snart sitter både en kusin och en bror på tjänster i samma ministerium. Korruption, säger biståndsgivarna, och kan inte begripa varför kenyanerna inte förstår sitt eget bästa.

Men genom antropologin och den jämförande kulturforskningen vet vi att de sociala normerna ser helt olika ut i Sverige och i Kenya.

I Västeuropa (ovanligt i ett globalt perspektiv) är vi individualister, i Kenya är det kollektivet, ”the extended family”, som är grunden för tillvaron. De sociala förpliktelserna ser ut på ett helt annat sätt. Flocken, familjen, är inte riktigt möjlig att skilja från den enskilda.

Det får konsekvenser, för hur staten, ekonomin, byråkratin och institutionerna, fungerar. Först när vi förstår detta, kan vi börja arbeta för att hjälpa till att utforma institutioner som kan fungera på meritbasis i samhällen med kollektiva kulturer.

Välj rätt flock – stärk självkänslan

Socialpsykologin, slutligen, har inte minst genom innovativa experiment kommit fram till livsviktiga insikter om hur vi som människor fungerar i samspel med andra. En av de viktigare är hur vi, för att fortsätta vara en del av gruppen, är beredda att dela majoritetens uppfattning även när vi initialt är övertygande om att den är fel.

Vi är flockdjur, vare sig vi vill det eller inte, konformister som övertygar oss själva om att vi har fel, eller i varje fall att de andra har rätt. Därför är det viktigt att välja rätt flock. Tillsammans kan vi nämligen övertyga varandra om att vi har rätt, nästan oavsett vad det handlar om.

Lämna en kommentar

Din e-postadress publiceras inte. Fält markerade med asterisk (*) är obligatoriska.

Namn*

E-post*

Kommentar