Regeringen hotar den fria forskningen

De stora björntjänsterna

”Regeringen värnar universitets och högskolors uppgift att vara en kritisk och reflekterande kraft i samhällsutvecklingen.”

Med dessa kloka ord inleds Regeringens ”Promemoria med förslag till ökad organisatorisk frihet för statliga universitet och högskolor, m.m.” (U2010/222/UH) Det är inte utan att förhoppningarna väcks. Har vi äntligen en motkraft till alla de strömningar som hotar den akademiska friheten att formulera forskningsfrågor och undervisningsinnehåll? Men, underbart är kort. Redan på andra raden säljs den ut, friheten som sägs öka genom avregleringen.

”Ökad självständighet ger statliga universitet och högskolor bättre förutsättningar att anpassa verksamheten efter lokala förutsättningar och behov.” (…) ”En ökad handlingsfrihet är vidare en viktig förutsättning för att universitet och högskolor ska kunna uppfylla de nya krav som ställs inom ramen för uppgiften att samverka med det omgivande samhället, som att vara aktörer i innovationssystemet eller fungera som motor i den regionala utvecklingen.”

Därmed är den första björntjänsten presenterad. Visst vill regeringen skapa en ökad frihet. Men, inte en ökad akademisk frihet; den som säger att universitetens undervisnings- och forskningsfrågor skall formuleras utan inflytande av ekonomiska, politiska och ideologiska intressegrupper. Det är i stället en ökad frihet för akademins ”grannar”; för lokala och regionala, politiska och ekonomiska intressen att vara med och styra och ställa i formuleringen av forskningens och undervisningens inriktning.

Universitetens och högskolornas verksamhet ska styras mot vad som ex ante tros vara direkt kommersiellt och politiskt nyttigt. Denna specialdesignade kunskap skall sedan föras ut genom upprättandet av ”pipelines” från forskning till kommersiella aktörer, från undervisningssalar till arbetsgivare.

Därmed öppnas dörren på vid gavel för en typ av tjänster vars innehåll i det närmaste liknar den klassiska konsultens eller institutsforskarens arbete. I dagarna annonserar Linnéuniversitet i Växsjö ut en av IKEA finansierad professur med titeln ”living at home”. Om regeringens förslag går igenom kan nästa kundanpassade forskningstjänst mycket väl vara Scans professur i ”sausage at home”, Claes Olssons professur i ”carpenting at home” och Astras professur i ”self-medication at home”.

Men, skulle verkligen universitets nuvarande styrsystem, där demokratiskt, underifrån valda kollegor har att säkerställa att förslag uppifrån är kompatibla med akademins uppdrag, stillatigande gå med på en sådan utveckling? De är ju satta att se till att universitets forskning och undervisning inte omvandlas till att bli specifika politiska, ideologiska och/eller ekonomiska intressegruppers hjälpgummor. Och, framför allt, de har att säkerställa att universitetens och högskolornas forskning och undervisning inte har till uppgift att leverera lösningar vars effekter i första hand är ekonomiska, och som därtill ska räknas hem på kort sikt.

Regeringens promemoria ser dock till att även röja detta hinder ur vägen, i sin ambition att låta kommunalråd, landstingsråd, företagare och riskkapitalister vara med och peta i vad forskningen och undervisningen ska syssla med.

” Som redovisas ovan föreslås och görs bedömningen i denna promemoria att högskolorna ska besluta om sin interna organisation, med undantag för vad som föreskrivs om styrelse och rektor, och att reglerna om fakultetsnämnder och särskilda organ ska utgå. När högskolorna beslutar om sin interna organisation ska de beakta att studenterna ska ha rätt att vara representerade när beslut fattas eller beredning sker som har betydelse för utbildningen eller studenternas situation.”(….) ”Enligt tidigare presenterade förslag och bedömningar i promemorian ankommer det på varje högskola att bestämma om beslut ska fattas i grupper, och i så fall hur grupperna ska vara sammansatta.”

Därmed är björntjänst nummer två klart och tydligt formulerad. Lagstödet för kollegialt sammansatta organ försvinner; de blir ”frivilliga” för universitetsledningen att välja eller välja bort. Ska vi gissa att de blir kvar några år i Uppsala och Stockholm, men avskaffas på direkten på många andra håll, där de bara betraktas som grus i maskineriet, en slags störning i linjeorganisationen och ett hinder för effektiv styrning? På sikt kommer de att försvinna överallt. Styrelsen och vd:n (för så kommer väl våra rektorer att kallas i fortsättningen) bestämmer. Enklare än så kan det inte bli att när universitet och högskolor ska riktas mot lokala och regionala intressen.

Fakultetsnämnderna är i dag de organ som har ansvar för vetenskaplig kvalitet inom undervisning och forskning utifrån vetenskapliga premisser och överväganden. Majoriteten av ledamöterna representerar lärar- och forskarkollektivet. De har den sakliga kompetensen på området. De är också ofta valda för sitt engagemang och sin integritet, och de är valda av sina kollegor. Det finns också en stark studeranderepresentation. Fakultetsnämnderna är så nära man kan komma demokrati på ett universitet. Där sitter de som jobbar ”på golvet” med undervisning och forskning, och de synpunkter som framförs är ofta väl förankrade i verksamheten. De är också i en befriande avsaknad av inställsamhet, politiska hänsyn, egenintresse och annat som stör syftet: att värna om det gemensamma och att värna om den akademiska gemenskapen och dess överlevnad. Närmare idealet om vetenskapens republik kommer vi inte.

Vad är då motivet bakom det bedrägliga löftet att öka den akademiska friheten? Ambitionen att stödja den långsiktiga, oberoende, kritiskt granskande forskningen verkar inte vara regeringens rättesnöre. Anslaget i Regeringens proposition passar istället som hand i handske med EU kommissionens rapport rörande hur Lissabonstrategin ska implementeras – som för övrigt har den illustrativa titeln “More Research and Innovation” . ( Eller som den heter: COM(2005) 488 final. Implementing the Community Lisbon Programme:
COMMUNICATION FROM THE COMMISSION TO THE COUNCIL, THE EUROPEAN PARLIAMENT, THE EUROPEAN ECONOMIC AND SOCIAL COMMITTEE AND THE COMMITTEE OF THE REGIONS: More Research and Innovation – Investing for Growth and Employment: A Common Approach)

Rapporten uttrycker tydligt att det övergripande målet är att skapa tillväxt, och att universitetens och högskolornas verksamhet är ett viktigt medel för att uppnå detta. De åtgärder som måste vidtas är för det första att rikta universitetens utbildningar mot vad som ex ante bedöms ge ”anställningsbarhet” och näringslivets behov. För det andra, att ”koordinera” forskningen inom områden som ex ante bedöms som intressanta för förväntade kommersiella aktörer

Om Sverige ska bli bäst i klassen på att ställa om universitetens och högskolornas mot denna nya konsultinriktade tillvara så krävs att det största hindret på vägen undanröjs: de demokratiskt valda kollegiala inflytandet som har att garantera forskningens och undervisnings frihet och vetenskaplig kvalitet.

Kollegialiteten uppfattas som ett problem, för att den hindrar snabba vindkantringar, för att förnuftets röst ofta blir lite konservativ. Förändringar blir mindre och går långsammare än vad man tänkt sig. Och forskarna samarbetar, och de uppvisar en samsyn som vilar på gemensamma vetenskapliga värderingar. Detta gör dem svårstyrda.

Vad som är svårt att svälja är det enorma gapet mellan vilka förväntningar de styrande har på forskningen och vilken misstro de har till det vetenskapliga förnuftet. Är det inte möjligt att de som ska utforska klimatfrågan, tillväxten och fred på jorden faktiskt också kan betros med att styra sin egen verksamhet? Är det inte därför också rimligt och viktigt att vi behåller lagstödet för de organ som styrs av vetenskapliga avvägningar och inte av ekonomiska och politiska intressen?

Alexandra Waluszewski, professor, företagsekonomi, Uppsala
Ylva Hasselberg, docent, ekonomisk historia, Uppsala
Sharon Rider, docent, filosofi, Uppsala

Lämna en kommentar

Din e-postadress publiceras inte. Fält markerade med asterisk (*) är obligatoriska.

Namn*

E-post*

Kommentar