Förståelsen försvinner i nya kursplanen!

Skolverket har i vinter presenterat nya förslag till kursplaner för alla ämnen i grundskolan. Trots den betydelse som kursplanerna har för alla barn och ungdomar som studerar och ska studera i skolan är det förbluffande tyst om förslagen. Det gäller inte minst kursplanen i historia, som är avgörande för hur dagens unga ska kunna förstå och orientera sig i en snabbt föränderlig värld. Förslaget till kursplan stryker på ett uppseendeväckande sätt alla anspråk på undervisning i historia före år 800. Historieundervisningen ska ta sin början i vikingatiden i Norden, och därefter ska perspektiven vidgas ju längre fram i tiden man kommer. Först från och med 1500 blir historien tydligt europeisk, medan den globala historien på allvar bara kommer att omfatta tiden efter 1700.

I sin iver att skapa en ”utvecklad nutidsförståelse” har gruppen som arbetat fram förslaget backat historieundervisningen i Sverige till en nivå som ligger minst 200 år tillbaka i tiden, före de moderna historievetenskapernas genombrott. Det var under 1800-talets första hälft och mitt som arkeologer, historiker och språkvetare genom utgrävningar, källkritik och dechiffrering av glömda skriftspråk lyckades rekonstruera en helt ny och okänd mänsklig historia. Det var då som humanister i hela Europa under starkt motstånd lyckades ersätta den bibliska historieuppfattningen med en sekulär historieskrivning, delvis före Darwin och delvis samtidigt med hans nya evolutionsteori. I stället för en kort historia från människans skapelse cirka 4000 år före vår tideräknings början lyckades man successivt rekonstruera en ofattbart lång och komplex mänsklig process. Det gäller den långa skriftlösa historien, då jordbruket uppstod, städerna började byggas, de första krigen utkämpades och tidiga religiösa traditioner utvecklades. Men det gäller också de senaste drygt 5000 åren av skriven historia. Tidigare helt okända världar blev plötsligt tillgängliga genom dechiffrering och tolkning av tidiga skriftspråk, till exempel i Mesopotamien, Egypten, Anatolien, Persien, Indien, Kambodja och det tidiga Kina. Till dessa områden kan numera också fogas Mayakulturen i Mellanamerika, vars skriftspråk har lösts och tolkats under de senaste decennierna.

Allt detta väljer Skolverket att bortse från för att koncentrera grundskolans historieundervisning till den närliggande historien. Det kan tyckas som om det avlägsna förflutna saknar betydelse i dagens Sverige, men inget kunde vara mer felaktigt. Det är just kunskapen om människans oerhört långa historia och om variationen av mänskligt liv som ger en förståelse av vad det innebär att vara människa, på tvärs mot alla kulturella olikheter. Dessutom används det avlägset förflutna ofta som en mytisk historia i religiös fundamentalism och i populistiska ideologier. Utan reell kunskap om det avlägset förflutna kommer därför dagens skolungdomar inte att kunna göra de kritiska granskningar av historieuppfattning och historiebruk, som kursplanen önskar.

Med tanke på att historieundervisningen ska ta sin början omkring 800 är det också mycket anmärkningsvärt att kursplanen i religionskunskap föreskriver undervisning i de stora världsreligionernas historia. Eftersom alla världsreligionerna har ett förflutet som sträcker sig före och ibland långt före 800 kommer den enda undervisning som skolan ger om äldre historia att avse religionernas historia. Kunskap om världsreligionerna är viktig, men utan någon allmän historisk översikt kommer det att bli svårt för skoleleverna att förstå bakgrunden till religionerna, liksom sambanden mellan traditionerna och variationerna över tid. Hur ska man till exempel förstå islams exceptionella genomslagskraft och snabba utbredning utan några som helst historiska kunskaper om epoken i fråga?

Med den arbetsfördelning mellan religionskunskap och historia som Skolverket föreslår är skolans förmedling av ämnena på sitt sätt tillbaka före de moderna historievetenskapernas genombrott. I religionskunskap förmedlas en äldre religiös historia, och i historia förmedlas en sekulär yngre historia.

Det korta tidsperspektivet i historieundervisningen skulle också få allvarliga följder för skolelevernas syn på världen. Eftersom de globala perspektiven först tas upp från 1500 och på allvar behandlas från 1700 blir det bara en av Europa och USA dominerad värld som möter barnen och ungdomarna. Risken för en eurocentrisk historieundervisning är överhängande, eftersom man inte får lära sig något om äldre perioder då sambanden mellan olika delar av världen såg helt annorlunda ut. Med tanke på dagens globalisering och pågående maktförskjutningar mellan olika länder och kontinenter är det vitalt för kommande generationer att känna till och förstå äldre perioder, då Europa och USA inte alls var dominerande i världen. Det gäller avlägsna epoker då metropolerna inte hette New York, London eller Paris utan Alexandria, Bagdad, Angkor, Chang’an eller Teotihuacán. Reell kunskap om väldens historia i långa tidsperspektiv är avgörande för att förstå hur olika delar av världen har varit förbundna med varandra på skiftande sätt under årtusenden. Detta förlopp har bland annat lett till att olika kulturer har uppstått och påverkat varandra, så att de alla är och har varit ett slags föränderliga lapptäcken. Kunskap om den äldre världshistorien är också avgörande för att kunna förstå och kritiskt granska andra länders historiebruk, vilket blir allt viktigare i dagens globaliserade värld.

Den nya kursplanen representerar också ett uppseendeväckande brott med all tidigare europeisk historieundervisning, eftersom den helt sonika drar ett streck över de antika Medelhavskulturerna. Men dagens europeiska kultur bygger i mycket hög grad på romarriket och det antika Grekland, både genom direkta historiska samband och genom återkommande dialoger och nytolkningar av antiken sedan 800-talet. Mycket i europeisk konst, arkitektur, litteratur, teater, film, filosofi och politisk idédebatt blir obegripligt utan kunskap om antiken. Tänk bara på så olika företeelser som demokratibegreppet och filmer som ”Gladiator” eller ”Troja”!

Skolan måste fortsätta att undervisa i antikens historia för att kunna ge en historisk bakgrund till europeisk kultur, men också för att ge en faktisk möjlighet för eleverna att kritiskt granska återanvändningen av antiken, som motsvarar det mest omfattande historiebruket i Europa. Bara genom de dubbla tidsperspektiven kan man förstå hur annorlunda den grekiska och romerska världen faktiskt var och hur lik oss själva vi sentida européer har försökt göra den.

Skolverket har presenterat en kursplan för grundskolans historieundervisning, som är både ängslig och trångsynt. I centrala hänseenden torde den rentav motverka sitt syfte och försvåra långa perspektiv och globala utblickar samt förståelse för det kulturellt olikartade. Därför uppmanar vi Skolverket att göra ett helt nytt förslag, som på ett radikalt annorlunda sätt kan anta de historiska utmaningarna i dagens föränderliga värld.

Anders Andrén, professor i arkeologi vid Stockholms universitet
Jan von Bonsdorff, professor i konstvetenskap vid Uppsala universitet
Anders Cullhed, professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet
Mohammad Fazlhashemi, professor i idéhistoria vid Umeå universitet
Eva-Carin Gerö, professor i klassisk grekiska vid Stockholms universitet
Janken Myrdal, professor i agrarhistoria vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala
Catharina Raudvere, professor i religionsvetenskap vid Köpenhamns universitet
Eva Rystedt, professor i antikens kultur och samhällsliv vid Lunds universitet
Marcia Sá Cavalcante Schuback, docent i filosofi vid Södertörns högskola

Barbro Santillo Frizell, direktör för Svenska institutet i Rom
Solfrid Söderlind, överintendent för Nationalmuseum i Stockholm
Henrik Williams, professor i nordiska språk vid Uppsala universitet
Eva Österberg, professor i historia

Lämna en kommentar

Din e-postadress publiceras inte. Fält markerade med asterisk (*) är obligatoriska.

Namn*

E-post*

Kommentar