Humanioras kris, tur och retur

Sverker Lenas har skrivit ett par sak- och synpunktsrika artiklar om situationen för humanistiska ämnen vid svenska universitet och högskolor. Det är bra att en oberoende journalist gör denna genomlysning.

Enligt min mening har grundutbildningen inom humaniora mycket stora problem, och de beror alldeles uppenbart på bristande resurser. Detta förhållande har med all tydlighet klarlagts i en studie av förre universitetskanslern Carl-Gustaf Andrén. Den borde läsas av alla ansvarskännande universitetsmänniskor! Andrén har studerat vad som händer med utbildningsanslagen då de kommer till lärosätena och framförallt hur stor andel som kan användas för undervisning och handledning av studenterna. Hans analys gäller ämnet historia vid Lunds universitet, men slutsatserna är generellt giltiga.

Andrén följer varenda krona! Resultatet är skrämmande. Utbildningen får det som blir över när alla andra har fått vad de behöver. Ingen frågar vad som behövs för att ge en bra utbildning. Lärarna får hålla tillgodo med det som är kvar. Kostnaderna för en bra utbildning behandlas som ekonomins restpost.

Jag har bara ett ord för detta: oacceptabelt. Fullständigt oacceptabelt.

Indirekta kostnader är ofta oklara

Från Riksbankens Jubileumsfonds sida har vi i en rad sammanhang som bekant ifrågasatt lärosätenas så kallade overheadkostnader. OH-kostnader, indirekta kostnader – kärt barn har många namn, men avser i stor utsträckning det samma. De stora OH-kostnaderna slår givetvis igenom även mot anslagen till grundutbildningen. Universitetens centrala nivå, liksom fakulteterna plockar åt sig innan pengarna kan landa på institutionerna. Jag menar att det är nödvändigt att lärosätena skaffar sig kunskap om OH-kostnaderna om de ska kunna få kontroll över dem.

Vet man inte vad olika saker kostar, eller varför man har vissa kostnader, så blir det svårt att övertyga statsmakterna om att humanistisk utbildning behöver större anslag. Det behövs en seriös beräkning av vad en bra utbildning borde kosta och att man i första hand tillgodoser undervisningsbehov av olika slag.

Jag är samtidigt en av dem som tycker att om det inte ges så mycket undervisning, så borde studenterna i stället ägna sig åt mera självstudier. Men så fungerar det uppenbarligen inte. Många studenter verkar tvärtom dra slutsatsen att den egna insatsen i omfattning ungefär ska återspegla den tid de har kontakt med sina lärare. De studier som finns av studenternas arbetstider bekräftar detta: inom utbildningar med mycket undervisningstid lägger studenterna mycket tid på självstudier, och vice versa. Under alla omständigheter måste därför resurserna till undervisning öka så att studenterna får mera av lärarkontakter.

Humanisternas eller humanioras kris?

Vad så gäller diskussionen om humanistisk forskning skulle jag önska fler konkreta förslag till vad som kan göras för att förbättra humanioras position, eller vad humanisterna bör tänka på för att få större genomslag för sin kunskap och expertis. 

Det räcker uppenbarligen inte att hänvisa till de stora världsproblemen, krigens orsaker eller förutsättningarna för social tillit i samhället. De andra, de som borde inse värdet av att utnyttja humanistisk kompetens, gör det inte, i varje fall inte i tillräckligt stor omfattning. Det kan bero på otillräcklig fantasi hos dem eller på att vi humanister inte har brytt oss om att konkret visa. Det kan också vara fråga om att det humanisterna gör är alltför esoteriskt, irrelevant, flummigt, självtillräckligt.

Jag tvingas i detta sammanhang medge att jag då och då träffar unga humanistdoktorer som ser det som ett personligt nederlag – och ett svek mot den rena forskningen – om de skulle tvingas arbeta till exempel som gymnasielärare. Är de många, frågar kanske någon. Alltför många, tycker jag.

Möjligen handlar det om ett svenskt fenomen. Jag har i en kommentar i ett annat sammanhang hänvisat till den norske litteraturvetaren Petter Aaslestad. I en artikel konstaterar han att medan norsk humaniora talar om betydelsen av mera samarbete med offentlig sektor och med forskare inom naturvetenskap, teknologi och medicin, så ligger fokus i Sverige på det enskilda ämnet.

Jag tror Aaslestad här pekar på ett grundläggande problem för svenska humanister. Särskilt gäller detta för den växande skara disputerade, men även för deras lärare, som ständigt ropar efter nya doktorander, fler forskarskolor och liknande.

Det är enligt min mening fullständigt uteslutet att alla dessa välutbildade doktorer efter avlagd examen ska kunna fortsätta inom sina respektive fack. I stället måste det handla om att våga ta sig an nya uppgifter, för det finns nya möjligheter både för de enskilda och för de arbetsgivare som ännu inte har upptäckt deras potential. Samhället har många behov där humanisternas bildning och vetenskapliga kompetens skulle komma väl till pass.

ABM, MP3 – RJ satsar på humaniora och på humanister!

Från RJs sida har vi beslutat att använda en del av våra anslag till att visa att samhället har behov av humanister, deras bildning och deras kompetenser. Detta är bakgrunden till våra och Vitterhetsakademiens så kallade. ABM-tjänster, som innebär att cirka 25 forskare har knutits till svenska arkiv, bibliotek och museer som trainees.

För en dryg vecka sedan, den 4 juni, beslöt RJs styrelse att vi ska göra ett försök med ett nytt slags traineetjänster inom mediabranschen. Arbetsnamnet är MP3, som ska utläsas MediaProduktion i högst 3 år.

Vi har fått starkt gensvar från ett halvdussin företag, så efter sommaren kör vi igång. Från RJs sida är vi övertygade om att vi genom MP3 kan öppna nya arbetsmarknader för humanister. Och vad som är större än det: få en växande del av arbetsmarknaden att förstå att humanisterna besitter just sådana kompetenser som behövs för att genomlysa nutiden och erövra en av ingen känd framtid. Måtte nu bara humanisterna visa intresse!
/Göran Blomqvist

Lämna en kommentar

Din e-postadress publiceras inte. Fält markerade med asterisk (*) är obligatoriska.

Namn*

E-post*

Kommentar