Vanvårdade barn och sanningskommissioner

Av: Johanna Sköld, forskare på Institutet för Framtidsstudier samt f.d. utredningssekreterare i Utredningen om vanvård i den sociala barnavården.

Nyligen kom Vanvårdsutredningen med sin slutrapport Vanvård i social barnavård. Under fem år har vi som arbetat i utredningen kartlagt övergrepp och försummelser inom den sociala barnavården från 1920-talet fram till i dag genom intervjuer. Den senaste månaden har vanvårdsfrågan uppmärksammats ordentligt. I medierna (t.ex.) har vi kunnat följa tumultet kring den ekonomiska ersättningen till personer som utsatts för vanvård i samhällsvården av barn och unga. I anslutning till detta har också en mer principiell kritik riktats mot att statens ambitioner att göra upp med det förflutna.

Den 10 september meddelade regeringen att de drabbade inte skulle få någon ersättning. Beskedet överraskade oss som länge arbetat med dessa frågor. Efter en intensiv debatt gjordes till slut en politisk överenskommelse om ersättning. Denna omsvängning väcker många frågor. Hur kunde ersättningen först betraktas som orättvis och rättsosäker, för att några veckor senare anses vara genomförbar? Vilken roll har styrkepositionerna inom regeringsalliansen spelat för utfallet? Vilken betydelse har media haft? Detta är frågor för framtida forskning. Redan nu finns anledning att fundera på varför debatten blossade upp vid just denna tidpunkt.

Då Vanvårdsutredningen tillsattes sommaren 2006 var det ett relativt okontroversiellt beslut. I media förekom endast sparsam kritik mot detta initiativ. Ett par klientorganisationer var skeptiska till att staten själv skulle granska övergrepp som försiggått i statens eller kommunernas regi. En borgerlig debattör invände mot att ansvarig minister inte omedelbart tog avstånd i ersättningsfrågan. I övrigt har rapporteringen under de fem år som utredningen pågått främst handlat om utredningens resultat.

I samband med vår andra delrapport tillsattes den så kallade Upprättelseutredningen, vars uppdrag var att föreslå åtgärder för att ge upprättelse åt människor som utsatts för vanvård i den sociala barnavården under perioden 1920-1980. I rapporten Barnen som samhället svek (februari 2011) föreslår utredaren ett paket av åtgärder som syftar till att erkänna de drabbades lidande (däribland en ekonomisk ersättning och en ceremoniell ursäkt). Man vill också tillvarata deras kunskap och öka säkerheten i samhällsvården. Förslaget väckte ingen större diskussion, med undantag av TV-programmet Debatt. Några av remissinstanserna hade synpunkter på ersättningens utformning, men de flesta tillstyrkte förslagen. Det var först när regeringen meddelade att det inte skulle bli någon ersättning som debatten hettade till.

Liknande sanningskommissioner i andra länder har blivit omstridda. Då offrens berättelser utmanar den nationella självförståelsen och bilden av statens goda intentioner, ställer ekonomiska krav på upprättelse samt riskerar att pekat ut förövare tenderar både berättelserna och projektet att synliggöra dessa att ifrågasättas. Debatten som rasat den senaste månaden är inte något att förvånas över. Frågan är snarare varför den kommit så sent.

Malin Arvidsson, doktorand i historia vid Örebro universitet forskar om Vanvårdsutredningen och andra historiska sanningskommissioner i Sverige. Hon menar att den här typen av processer bär på en rad dilemman, som blev synliga först när tanken om upprättelse skulle omsättas i praktiken. Arvidsson pekar på att vanvårdsfrågan länge har omgetts av någon sorts konsensus – kanske inte om formerna och nivåerna för ersättning – men kring vikten av dokumentation och upprättelse. När det kommer till konkreta ekonomiska beslut och avgöranden om ersättning i enskilda fall så kommer de inneboende konfliktpunkterna upp till ytan, menar hon.

I Australien tog det flera år och ett regeringsskifte innan de drabbade fick erkännande. I Sverige skedde omsvängningen på ett par veckor. Nu råder – utåt sett – åter konsensus bland politikerna. De drabbade ska få ersättning och upprättelse. Frågan är vem detta ska omfatta. Enligt Upprättelseutredningens förslag gäller ersättningen bara dem som vanvårdat fram till 1980. Detta angavs redan i direktiven – utan att regeringen motiverade denna tidsgräns. Vanvården gör inte halt vid ett visst år, och preskriptionstiden för många av de brott som de vanvårdade har varit utsatta för sträcker sig inte ända till 1980. Flera av dem som vanvårdats efter 1980 kan varken väcka åtal mot förövarna eller ta del av den statliga ersättningen. Frågan är om oppositionen kan acceptera denna gräns för att vårda den överenskommelse som har gjorts, trots att upprättelsen inte kommer alla drabbade till del. Om det råder konsensus bland politikerna återstår att se.
/Johanna Sköld

Lämna en kommentar

Din e-postadress publiceras inte. Fält markerade med asterisk (*) är obligatoriska.

Namn*

E-post*

Kommentar