När kommer satsningarna på lobbyingens betydelse

En man går gatan fram med bekymrad min och möter sin läkare. ”Varför ser du så bekymrad ut?”, frågar läkaren. ”Jo, det är min bror”, svarar mannen, ”han tror att han är en höna”. ”Oj”, svarar läkaren, ”det får vi väl göra något åt?”. ”Jo det borde vi”, svarar brodern, ”men vi behöver äggen”.

Det är ofta smärtsamt att ifrågasätta myter och trosföreställningar. Och när allt kommer omkring är det kanske myter och trosföreställningar som politiken är uppbyggd kring. En i Sverige omhuldad myt har under många år varit att privatisering av offentliga tjänster, liksom strävandet att få offentliga verksamheter såsom sjukhus, skolor och högskolor att bete sig så företagslikt som möjligt, leder till stora effektivitetsvinster och värde för ”kunder”. SNS har i en rapport nu försiktigt ifrågasatt denna trosföreställning – i sak är detta inte konstigt eftersom nästan all seriös forskning gör detsamma. Marknadiserings- och företagiseringsreformerna har inte varit ”evidensbaserade”, de har drivits av politiska övertygelser. Att övertygelser får stort genomslag i politiken är helt i sin ordning, men i ett system som låtsas bygga på sanning leder sådana konstateranden likväl till konvulsioner.

En ännu djupare rotad myt, omhuldad av högern, är att staten är den helt dominerande aktören inom svensk politik, och att den politiska retorik som är inriktad på att påverka människors trosföreställningar främst härrör från staten (läs: socialdemokratiska partiet). Därför drabbas Leif Pagrotsky av hånskratt från borgerliga ledarsidor och bloggar när han ifrågasätter SNS partiskhet och påstår (Expressen 28.9) att det är företagen som har störst resurser för att driva politik i Sverige. ”Jo, det kommer ju från rätt person”, hävdar man. ”Det vet vi ju alla vem som har haft mest resurser för att sprida propaganda”. Och visst, för några decennier sedan var det ingen myt att staten och framför allt det socialdemokratiska partiet hade överlägsna resurser att påverka människors föreställningar, men mycket har hänt sedan dess.

Staten har blivit mycket mindre – den offentliga verksamheten sköts i allt större utsträckning av kommuner. Samtidigt har andra aktörer vässat sina politiska strategier. I världens mäktigaste land dominerar privata företag helt åsiktsbildningen, om än via bulvaner och federationer. Den politiska lobbyorganisering som marknadsintressen orkestrerat i USA sedan slutet av 1970-talet har varit enorm; bland de organisationer som spenderar mest resurser på lobbying ligger ingen människorätts- eller miljöorganisation på 100-i-topp-listan, och den största fackfederationen (AFL-CIO) ligger på 76:e plats. Kanske ser det annorlunda ut i Sverige – vi vet inte, eftersom få bryr sig om att undersöka det. Vi statsvetare verkar faktiskt lika beroende av myten om statens dominerande roll för politiken som de borgerliga debattörerna.

Olof Petersson (Expressen 29.9) reagerar argt på att Pagrotsky jämställer SNS med en borgerlig tankesmedja som Timbro, och där har han säkert rätt. Men frågan är om inte vi alla samhällsforskare ingår i en politiserad tankesmedja, vare sig vi jobbar vid SNS eller i universitetsmiljön. ”Problemformuleringsprivilegiet” blir allt mindre en angelägenhet för forskare när eliter inom såväl näringsliv som byråkrati vill bestämma över vad forskarna ska forska om. Någon specialsatsning på forskning om eliters makt eller lobbyingens betydelse för privatiseringsreformer får nog vi statsvetare vänta förgäves på. Då är det mer opportunt att ge ännu mer resurser för att studera integrationsproblemen i Rosengård.

/Patrik Hall

Läs mer om Patrik Halls forskning i vår projektdatabas (här).

Lämna en kommentar

Din e-postadress publiceras inte. Fält markerade med asterisk (*) är obligatoriska.

Namn*

E-post*

Kommentar