Framtidens tredje uppgifter

Universiteten har alltid haft och föreskrivits olika roller och uppgifter i samhället. En retorik har varit att forskningen måste stå fri från olika intressen för att kunna leverera trovärdiga resultat; en annan att universiteten måste fungera som innovationscentra och medverka till en stabil ekonomi och välfärd. Även om det är vanligt att associera det senare med vår omedelbara samtid så visar flera studier att så inte är fallet. I varierande grad har universiteten under tidens gång öppnat eller slutit sig mot sin omvärld. För att förklara sådana processerna har förtroendet för vetenskapen och universiteten ofta lyfts fram. I anslutning till detta, vill vi lyfta fram två samtidstrender för att belysa och spekulera kring vad som kan vara en framtida utveckling när det gäller universitetens och forskningens relationer till sin omvärld.

 

Lekmannastyrd expertorganisation

Universiteten kan karakteriseras som en särskilt väl utvecklad expertorganisation, som i vissa vitala stycken är lekmannastyrd. Att kvantifiera forskares betydelse genom att beräkna hur ofta deras publikationer citeras och vilken ”impact-factor” de har, är sätt för såväl experten som icke-experten att bedöma om forskningen är framgångsrik. En viktig, och möjligen förbisedd, aspekt av det som brukar kallas ”the audit society”, utvärderingssamhället, är faktiskt att göra det möjligt för icke-experten att ha inflytande över experten.

Universitetens tredje uppgift skrevs in i högskolelagen 1977. Vid sidan om de traditionella första (utbildning) och andra (forskning) uppgifterna skulle svenska lärosäten från och med nu sprida kännedom om sin verksamhet. Att de också skulle samverka med det omgivande samhället lades till 1997 och sedan 2009 ingår även nyttogörande av forskningsresultaten i lagen.

Dessa uppgifter passar både in i och undandrar sig, ett system för kvantifierad lekmannabedömning. Samverkan och nyttogörande, i termer av patent, innovationer, produkter och nya företag, kan ofta kvantifieras. Populärvetenskap och spridande av kunskap är verksamheter som är mångfasetterade och kan inbegripa allt från kvällskurser, recensioner och essäer på tidningarnas kultursidor, till föreläsningar, intervjuer, framträdanden i nyhetsprogram men numera också bloggande och twittrande. Sådant är betydligt svårare att mäta betydelsen av.

 

Framtidens digitala utmaning

I alla fall tills tämligen nyligen. Webben har nu funnits i dryga 7 000 dagar. De sammanhang där forskare förekommer, hänvisas till och uttalar sig är nu i allt större utsträckning digitalt lagrade; digitala spår kan kvantifieras på sätt som inte var möjligt tidigare, till och med i termer av ”impact”. På vissa universitet i USA är detta redan verklighet och i England har debatten varit livlig. Higher Education Funding Council for England (Hefce) föreslog 2009 att 25 procent av fakultetsmedlen till universiteten skulle fördelas på grundval av forskares sociokulturella och ekonomiska ”impact”. Hur ofta nämns en forskare vid namn, ett vetenskapligt resultat, en teori (!) i en riksdagsdebatt? Det är inga oöverstigliga problem att ta reda på i det digitala datalandskapet. Och det möjliggör faktiskt forskning om vetenskapens plats i de politiska beslut som formar vår samtid.

Med de digitala spåren kan universitetens kunskapsspridning, den tredje uppgiften, kartläggas – och naturligtvis också vilka som tar del i sådana verksamheter. När inte bara forskningens vetenskapliga utan också ”sociala impact” kan mätas, finns potentialen att transparant jämföra och värdera olika insatser.

Flera saker är intressanta med denna utveckling. I vilken utsträckning är, exempelvis, forskarna involverade i samhällsdebatt och politiska beslut? Att meritvärdet av forskningsinformation varit svårt att mäta vet vi, men kommer den nya mätbarheten att ändra utlysningar, verksamhetsuppdrag och praktiker? Det har funnits exempel på att omfattande populärvetenskaplig verksamhet varit belastande för en forskares vetenskapliga trovärdighet: kommer detta arv nu att göra sig än mer påmint? Hur framtiden kommer att gestalta sig återstår att se.

Som vetenskapshistorisk analys gör klart är sällan något inom forskningen verkligt nytt utan kan återfinnas i andra former eller uttryck långt tillbaka i tiden. Det är lämpligt att hålla i minnet när man talar om den intressanta utvecklingen där vetenskapen bjuder in allmänheten att medverka i forskning. Det nya är inte att amatörer spelar en roll inom forskningen utan att en ny form av vetenskapligt deltagande möjliggörs inom digitala projekt med enorma datamängder.

 

Amatörer i forskningsfronten?

Med större IT-resurser skapas möjligheter att anhopa mer data än någonsin. Man har till och med föreslagit att vetenskapen nu genomgår ett paradigmskifte och blir mer datadriven än tidigare. Ingen kan i dag överblicka vad alla dessa mängder data bär med sig för teknovetenskaplig potential. Samtidigt krävs det väldiga resurser för att skapa ordning och analysera dem – resurser som vetenskapen får allt svårare att själva tillhandahålla. En av de mer spektakulära och framgångsrika lösningarna på detta problem är att engagera amatörer att lämna ett bidrag till vetenskapen, oavsett ålder, kön, etnicitet och utbildning, via olika plattformar på webben.

Det här stadigt växande fenomenet, ofta kallat för “crowdsourcing”, har redan använts inom journalistik, aktivism och i mer kommersiella sammanhang. Att använda sig av amatörinsatser inom vetenskapen blir allt mer organiserat. Flera av de världsledande vetenskapliga institutionerna gör nu gemensamma investeringar. Givet konstaterade framgångar är förhoppningarna stora. I GalaxyZoo, ett projekt för att klassificera galaxer, bidrog 150 000 frivilliga till att 50 miljoner klassificeringar utfördes under bara ett enda år. Det finns ingen möjlighet att den arbetsinsatsen kunnat uppbådas inom vetenskapen själv. Detta arbete har hittills resulterat i 22 vetenskapliga publikationer. Initiativen blir också allt mer avancerade och fantasifulla för att värva amatörer att frivilligt – och utan betalning – arbeta för vetenskapen. FoldIt gör det till exempel möjligt att spela dataspel online och medverka till framsteg inom mikrobiologin utan att deltagaren har en aning om vad en molekylstruktur är för något.

Även om medborgare tidigare involverats i forskningen, så har det sannolikt aldrig varit enklare att lämna ett bidrag till vetenskapen än nu; lekmannen behöver inte kunna något om det ämne h*n ger ett bidrag till. Men utvecklingen stannar inte där. På senare tid har det också skapats forum som inte är styrda av forskares frågor och algoritmer, forum där lekmän med vad som tycks vara vetenskaplig noggrannhet inhämtar och bearbetar data, inte sällan med stöd av avancerad IT-teknologi, smarta telefoner och applikationer. Vanligt är att kartlägga fysisk hälsa, men det kan också vara för att samla in tillräckligt mycket data om närmiljön för att ta plats i mediebruset.

 

Ökade krav på att visa upp sig?

Det är därför svårt att värja sig mot att de verksamheter som vi i Sverige lite slentrianmässigt kallar för den tredje uppgiften inte kommer att genomgå förändringar. Exemplet med möjligheten att kvantifiera forskningsinformationens och populärvetenskapens sociala betydelse kan innebära nya rollfördelningar för forskarna: Kraven kan öka på att forskare ska visa och meritera sig genom sin samhälleliga ”impact”. Lekmannadeltagande i digitala praktiker, inom eller utanför vetenskapen, kan komma att utmana etablerade definitioner på vad forskning är.

Nu ska man inte överdriva förnyelsetakten inom en av våra allra äldsta institutioner, men förändringarna kan ha grundläggande demokratiska konsekvenser: vem är de verkliga experterna? Kommer medborgarskap att börja uttryckas i termer av rättigheter och skyldigheter i förhållande till vetenskaplig kunskap? Vilkas data är det som vi kommer att ta del av? Kommer vetenskapen att vända sig till amatörer och lekmän för att få tillgång till data insamlade utanför vetenskapen? Vilka är det som får inflytande i – både – vetenskapens och samhällets utveckling? Hur långt detta kan leda och vad det betyder för universitetens relationer till sin omvärld är frågor vars svar vi än så länge bara kan ana.

 

Dick Kasperowski & Fredrik Bragesjö

Institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori

Göteborgs universitet

www.letstudio.gu.se

För vidare läsning:

Artiklar i brittisk och amerikansk dagspress om forskares ”social and economic impact”:

http://www.guardian.co.uk/education/2009/oct/13/research-funding-economic-impact-humanities

http://www.timeshighereducation.co.uk/story.asp?storycode=408774

http://chronicle.com/article/As-Scholarship-Goes-Digital/130482/

Vetenskapliga artiklar som berör frågan om ”social impact”:

http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC3278109/

http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/21787432/

http://rev.oxfordjournals.org/content/21/3/183.full.pdf+html

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress publiceras inte. Fält markerade med asterisk (*) är obligatoriska.

Namn*

E-post*

Kommentar

 

Kommentarer

  1. 11 juni, 2013 08:13

    […] några månader sedan publicerade vi på RJ.se en artikel om den så kallade tredje uppgiften. Med exempel från USA och Storbritannien reflekterade vi kring […]

  2. 15 mars, 2013 12:19

    […] vår serie om den tredje uppgiften så varnade Dick Kasperowski och Fredrik Bragesjö för att den impact […]