Jens Liljestrand vill se fler forskare på kultursidorna

I vår serie om den tredje uppgiften så varnade Dick Kasperowski och Fredrik Bragesjö för att den impact forskare har kommer att bli lättare att mäta i framtiden. Men en enkel sökning på nätet kan man få fram vad en forskare gjort, vilka föreläsningar som hållits utanför universiteten, vilka tidningar man eventuellt skrivit i och så vidare. Det betyder att tredje uppgiften lätt kan mätas om det bestäms att den ska väga tyngre vid exempelvis meriteringar. För Kaperowski och Bragesjö, framstod det snarast som ett hot. Men är det då inte viktigt att forskningen når ut?

Jo, det menar Jens Liljestrand, som disputerade med en avhandling om Vilhelm Moberg 2009 och i dag arbetar som biträdande kulturchef och litteraturredaktör på Expressen.

-Det är faktiskt en plikt att nå ut, men problemet är att det fortfarande anses ofint av många att skriva i dags- och kvällstidningar. Det finns en motvilja mot att premiera de som gör det och det förekommer till och med olika former av straff för dem som gör det, säger han.

Det är i synnerhet kvällpressen som anses problematisk inom akademien, tror han, och menar att det är ett större problem än vad man till förstone skulle kunna tro. Det finns nämligen inga tidskrifter där forskare inom hans fält litteraturvetenskap på andra sätt kan mötas och samtala med varandra. I ett vidare perspektiv gäller det faktiskt ett ganska stort humanistiskt fält. Det saknas helt enkelt en scen för forskare inom humaniora och till viss del samhällsvetenskap. Men, menar Jens Liljestrand, dags- och kvällspressen erbjuder forskarsamhället en sådan scen, där de dessutom kan nå en intresserad allmänhet. På exempelvis kultursidorna är det faktiskt möjligt att utveckla tankar kring litteratur, och samtala om kultur, konst och litteratur i mer allmängiltiga termer, något han inte tror går att göra på samma sätt när man skriver i internationella ofta engelskspråkiga, i peer review tidskrifter.

-Det man skriver på i internationella meriterande facktidskrifter blir inte relevant för offentligheten på samma sätt, och det finns risker för hela samhället med det.

Problemet är emellertid inte bara att forskare är ogina gentemot kollegor som väljer att ägna sig åt litteraturkritik eller skriva i dags- och kvällspress.

-Det är också ett stort problem att fackbokskritiken har blivit så dålig i Sverige. Jag tycker att recensionerna av min avhandling som kom 2009 vittnar om det. Avhandlingen recenserades glädjande nog i ett flertal tidningar men det var väldigt få akademiker eller disputerade litteraturvetare som skrev, säger han.

Det leder ofta till att granskningen av fackböcker blir plattare och aningen mer okvalificerad. Här finns naturligtvis undantag, och möjligen håller det också på att ske en förändring, där pressen allt oftare tar in mer akademiska skribenter.

-Det var ju en debatt om detta som Lars Lönnroth initierade och det ligger något i det han säger, men kanske är tillsättningen av Daniel Sandström som Svenska Dagbladets kulturchef ett tecken på att det håller på att ske en förändring. Och jag vet att det ansågs vara en fördel att jag var disputerad när jag fick mitt jobb. Det är inte själva sakkunskapen som då efterfrågades, utan den allmänna och breda litteraturkunskapen, de fördjupade kunskaperna och så är titeln – fil.dr – så klart också en markering av kunskapen, och har på så sätt ett symboliskt värde, säger Jens Liljestrand.

Det finns alltså två problem – å ena sidan tycks forskare ogina gentemot kollegor som beblandar sig för mycket med i synnerhet kvällspressen, å den andra verkar media inte jätteintresserade av forskarna och deras kompetens, vad det gäller exempelvis granskningen av fackböcker.

-Det här leder till ett fattigare offentligt samtal exempelvis om vad kultur är. Se på en sådan person som Sara Danius, som nu valts in i Svenska Akademien. Hon visar att man kan diskutera konst, litteratur och så vidare på ett annat och djupare sätt än att ständigt förhålla sig till kulturens nyhetsvärde. I dag handlar den mesta om kulturens betydelse för samtiden, dess skandalpotential eller liknande. Kroken är alltid något annat än konsten i sig, säger Jens Liljestrand.

Han tror att just detta att diskutera konsten för konsten egen skull är något som utmärker de akademiskt skolade skribenterna. Utan en sådan fördjupning av det offentliga samtalet om konst, riskerar kultursidorna att ”journalistifieras”, tror Jens Liljestrand.

-Allt kommer att handla om vad vi kan ta på i nuet, säger han.

Risken finns naturligtvis också att detta i förlängningen tränger ut forskare ännu mer. Även om forskare lever i nuet, är forskningen per definition en uppgift som tar tid. En avhandling tar vanligen fyra år att skriva, att tränga in och ner i ett ämne kräver tid – det finns helt enkelt olika tidshorisonter eller temposkillnader mellan den journalistiska och den akademiska verkligheten, som i dag när nuet är så påtagligt, riskerar att ytterligare tränga ut den långsiktighet och de fördjupningar som ett forskarperspektiv skulle kunna ge.

/Jenny Björkman

Lämna en kommentar

Din e-postadress publiceras inte. Fält markerade med asterisk (*) är obligatoriska.

Namn*

E-post*

Kommentar

 

Kommentarer

  1. 11 juni, 2013 12:53

    […] tolkar Jens Liljestrand , biträdande kulturchef och litteraturredaktör på kvällstidningen Expressen, vår beskrivning av […]