Den tredje uppgiften som hot eller demokratisk vitalitet

För några månader sedan publicerade vi på RJ.se en artikel om den så kallade tredje uppgiften. Med exempel från USA och Storbritannien reflekterade vi kring vilka framtida uttryck som den tredje uppgiften kunde få. Vår forskning har visat att det i Sverige under lång tid har hävdats att statligt finansierade forskare inte tillräckligt anstränger sig för att nå ut med sina forskningsresultat. Framkastade förklaringar till detta har bland annat involverat att arbete med forskningsinformation saknar meritvärde och även ibland kan leda till repressalier, i form av förlorat förtroende i vetenskapssamhället om forskare ägnar sig för mycket åt sådan verksamhet.

De digitala spår som forskare lämnar i offentligheten är dessutom redan nu möjliga att kvantifiera och jämföra liksom det sedan länge varit möjligt att göra med vetenskapliga publikationer. I den anglosaxiska världen har benämningen social impact använts för att på olika sätt mäta den samhälleliga roll som forskare och forskningsresultat kan få. Frågor om social impact ska spela roll vid fördelning av forskningsmedel eller tillsättningar av tjänster har likaledes rests.

Nu tolkar Jens Liljestrand , biträdande kulturchef och litteraturredaktör på kvällstidningen Expressen, vår beskrivning av amerikanska och brittiska förhållanden som ”ett hot” mot vetenskapen den plikt som forskare har att sprida sina kunskapsresultat på de sätt som alltid har skett. Problemet reduceras tyvärr av Liljestrand till att forskarvärlden, särskilt humanistiska forskare, anser det ofint att skriva i dags- och kvällstidningar. Oss veterligen finns ingen systematisk genomgång av hur forskare värderar olika publiceringskanaler för populärvetenskap. Liljestrand menar också att det finns en motvilja mot att premiera de forskare som gör så och det förekommer till och med olika former av straff. Denna tankefigur känner vi igen.

Just när det gäller det som brukar kallas för den tredje uppgiften – forskningsinformation, populärvetenskap, samverkan, nyttogörande är andra namn – finns det i den svenska debatten en uppsjö av uppfattningar om hur det är och borde vara. Det finns också några försanthållanden. Men universitetens och den offentligt finansierade forskningens relationer till sin omvärld är inte bara en arena för tyckande utan även ett väletablerat forskningsområde.

I flera svenska utredningar har man konstaterat att den tredje uppgiften har ett ringa meritvärde. I ett mindre antal studier har man också visat att insatser på den tredje uppgiftens område sällan tagits i anspråk vid tillsättningar av lärare och professorer vid svenska universitet och högskolor. Detta har resulterat i den mycket spridda, och närmast tidlösa, uppfattningen att forskare inte tillräckligt sysslat med att informera om sin forskning, att forskarna är motvilliga och att de dessutom straffas av sina kolleger för sådana tilltag. Vad som är tillräckligt är naturligtvis omöjligt att besvara. Den tredje uppgiftens införande i högskolelagen har i det här sammanhanget anklagats för att vara en skrivbordsprodukt som inte har fått genomslag i praktiken.

Denna ofta spridda uppfattning, som också Liljestrand ger uttryck för, menar vi i en kommande bok Bilda eller samverka: om hur universitetens tredje uppgift format demokrati, samhälle och medborgare (2013) är resultatet av ett särskilt synsätt på förhållandet mellan universitetet och dess omvärld, mellan forskare och medborgare och ett ensidigt fokus på meriteringsvärdet. Detta har resulterat i den visserligen korrekta iakttagelsen att forskares insatser på den tredje uppgiftens område sällan ingått i sakkunnigas rangordning av sökande till tjänster inom akademin. Inte ens när det varit en efterfrågad förmåga eller skicklighet i utlysningsannonsen.

Det ofta påtalade ringa meriteringsvärdet har emellertid inte alltid varit fallet. Meritvärdet hos den tredje uppgiften har varierat över tid, med discipliner och ämnesområden. Även om flera studier och utredningar kan visa att professorer inte har fått sina tjänster på grund av att ha sysslat med forskningsinformation finns undantag. Det finns exempel på när populärvetenskap och forskningsinformation varit utslagsgivande. Sökanden till professorstjänster redovisar dessutom ofta sina insatser på den tredje uppgiftens område. Att detta sällan får genomslag i sakkunnigutlåtanden betyder alltså inte att forskare inte sysslar med den tredje uppgiften, bara att man inte ger det ett meritvärde. Man kan tycka vad man vill om det, men faktum är att forskare försöker nå ut med sin forskning – trots att det inte är meriterande. Detta förändras inte särskilt mycket med införandet av lagen 1977, när det blir meriterande 1985 eller då den tredje uppgiften förändras för att också inkludera samerkan1996.

Tidigare studier av hur tredje uppgiften har värderats vid tillsättningar, tecknar dessutom en bild av att lagen har sitt ursprung i en kritik mot att den vetenskapliga världen lever i ett isolerat elfenbenstorn med för lite kontakt med omvärlden. Det har lett till att Sverige sedan 35 år tillbaka utvecklat en lagstiftning som ålägger högskolor att bedriva forskningsinformation och att samverka med det omgivande samhället. Iakttagelsen kan säkert förankras empiriskt i de resultat som de tidigare studierna har genererat, det vill säga att insatser på den tredje uppgiftens område inte värderas av sakkunniga och dessutom är en fara för den akademiska karriären.

Vår historiska undersökning av universitetens förhållande till sin omvärld, med fokus på den tredje uppgiften, visar dock på ett betydligt mer komplicerat ursprung till lagens uppkomst. Vi kan här sammanfatta historien med att den tredje uppgiftens uppkomst inte var att universiteten var isolerade från sin omvärld. Snarare tvärtom, den uppkom som en effekt av att forskningen skulle ”tas tillbaka till universiteten” och spridas därifrån i efterdyningarna av det sena 1960-talets allmänna kritik mot vetenskapen och det teknokratiska samhället, på dels politiska och ideologiska grunder, men också med epistemologiska argument om vetenskaplig kvalitet. För att uttrycka det tillspetsat: Man skulle kunna säga att införandet av den tredje uppgiften handlade om att handskas med ett hot. Nämligen att den vetenskapliga kunskapen i ett offentligt samtal värderats och bedömts av de som inte alltid hade mandaten att göra det.

/Dick Kasperowski och Fredrik Bragesjö, Göteborgs universitet

Till hösten kommer författarnas bok i ämnet och de återkommer då med ytterligare inlägg i debatten om den tredje uppgiften.

Lämna en kommentar

Din e-postadress publiceras inte. Fält markerade med asterisk (*) är obligatoriska.

Namn*

E-post*

Kommentar

 

Kommentarer

  1. 10 september, 2016 05:03
    Elisabeth Holmgren skriver:

    Den tredje uppgiften är inte ett hot. Däremot skulle den kunna vara en demokratisk vitalitet och en resurs. Om den användes och värderades på rätt sätt. Om vissa inte beter sig så protektionistiskt inom sin begränsade sfär. Och om politiker vore mer intresserade av att söka ett samarbete med befintliga forskare. Regelverket om hur fakulteten och forskningen bör fungera måste kanske ses över? Så att vetenskapen kan tjäna sitt syfte utan att själva bli rädda för att förlora poäng. Det är mycket oekonomiskt för samhället att det får fortsätta se ut så här. Och det gagnar inte heller forskningen. Den krymper. Och kvaliten minskar.