Humanioras möjligheter – diskussion utifrån ett par böcker

I våras gav Tomas Forser och Thomas Karlsohn – båda vid Göteborgs universitet – ut antologin Till vilken nytta? En bok om humanioras möjligheter (Daidalos 2013). De 34 bidragen ger perspektiv på dagens humaniora och diskuterar utsikterna framöver. Tomas Forser har varit med förr i liknande tankeutbyten. Då och då görs kopplingar till den smått klassiska debattantologin Humaniora på undantag? från 1978 som han gav ut tillsammans med Sven-Eric Liedman. Sedan dess har nyttotänkandet brett ut sig över högre utbildning och forskning, samtidigt som nyttobegreppet har blivit snävare och inriktat på det ekonomiskt mätbara. New Public Management och marknadslogik påverkar numera alla delar av det akademiska vardagslivet. Vidare tar sig internationaliseringen ständigt nya uttryck och globaliseringen får alltmer genomgripande effekter för all forskning och utbildning.

Texterna i Till vilken nytta? är intressanta, ibland utmanande, ofta berikande, aldrig oförargliga. Helheten blir naturligtvis spretig, som det måste bli när humanister släpps loss och får skriva om det varav vars och ens hjärta är fullt. Denna heterogenitet ser jag främst som en rikedom. Mångfalden teorier, metoder och ändamål är ett uttryck för den vitalitet som faktiskt kännetecknar mycket av svensk humaniora. Å andra sidan hade det varit intressant om några av bidragen hade berört att det knappast – längre – finns någon konsensus bland humanisterna om vad som är humanioras särart och relation till övriga vetenskapliga områden. Hur bidrar detta förhållande till den identitetskris för humaniora som är bokens underton?

Bidragen diskuterar insiktfullt frågor om den humanistiska forskningens ansvar, nytta, värde, mening och vetenskaplighet. Humanisternas kompetenser får sitt utrymme även om jag saknar många av de kunskaper och färdigheter som just humanisterna mer än andra har. Kompetenser som är nödvändiga till exempel för att kunna återupptäcka och nytolka det förflutna eller för att genomlysa, tolka eller avslöja vår egen tids komplexa förhållanden. Eller som förmår se de långa utvecklingslinjer som finns dolda under dagens händelser. För att inte tala om lärdom som begrepp och realitet. Den har under lång tid haft svårt att få berättigat erkännande inom humanistisk forskning. Likafullt finns den där, förväntas finnas, det finns ett sug efter den, och den möts till och med av respekt och beundran. Den får inget värde eftersom den inte kan beräknas eller uttryckas i siffror. Men likafullt är den en förutsättning för att kunna visa på världar, kulturer, värderingar, utvecklingar och alternativ bortom vår nutids begränsningar.

Jag uppskattar synpunkterna som ges på bland annat de oumbärliga språkliga kompetenserna, vilka bygger på färdigheter som det tar lång tid att tillägna sig. En av texterna belyser en sentida förändring: den ökande inverkan på akademiska procedurer och processer av internet och digitaliseringen. Flera bidrag tar upp den viktiga relationen till den intresserade allmänheten men också den viktiga professionella identiteten, liksom riskerna för akademisk slutenhet och ”gängmentalitet”. I det sammanhanget aktualiseras generella språkliga frågor: humanisterna bör öka sin medvetenhet om hur deras texter fungerar för olika läsare, annars riskerar de att förlora kontakten med viktiga mottagare. Flera författare lyfter fram relationen till andra utbildnings- och forskningsområden och pläderar för att integreringen med dessa måste blir bättre. Avsikten är att göra humanisternas kompetenser, kunskaper och färdigheter tillgängliga och brukbara för en vidare krets av forskare. Ett par författare vill avlägsna administrativa och vetenskapliga gränsdragningar mellan humanister och samhällsvetare, slå samman fakulteterna helt enkelt. På så sätt skulle deras gemensamma och unika kunskaper om vad det innebär att vara människa och hur de mänskliga samhällena fungerar kunna flytta fram sina positioner i den samlade forskningen och i forskningspolitiken.

Som sagt, texterna i boken drar iväg åt lite olika håll. Den största risken med detta är att boken får svårigheter att övertyga andra än dem som redan är övertygade om humanioras vikt och värde. Å andra sidan: mångfalden är i sig tilltalande och bjuder in till fördjupad dialog. En allvarligare svaghet är att hållningen i många texter är så inåtvänd. Bokens undertitel anger ju att det ska handla om humanioras möjligheter. De konkreta illustrationerna till hur humanistisk kunskap till exempel har bidragit till eller kan komma att bidra till ökad förståelse av några av mänsklighetens utmaningar kunde gott ha varit flera. Också jag har upplevt exempel på den ”humanisternas beröringsskräck vad gäller naturvetenskap, teknik och medicin” som Sven Widmalm pekar på. Ibland är förklaringen till denna avoghet förmodligen en känsla bland humanisterna av underlägsenhet och en oro för att medicinarna med flera kommer att ta kommandot. Jag tror den farhågan är starkt överdriven och att humanisterna allvarligt underskattar sina kompetenser.

Tomas Forser kommenterar: ”Humaniora skulle framstå som angelägnare med vidgade perspektiv i ämnena, kraftfullare etiska imperativ, centralare humanvetenskapliga problemformuleringar om människans samtida villkor.” Vad skulle detta kunna innebära? Mina tankar vandrar till (det ursprungligen brittiska) nätverket History & Policy som målmedvetet arbetar med att visa historiens relevans för nutida politik. Enligt texten på hemsidan vill man rent av öka historieforskningens inflytande över utformningen av dagens politik:

“History is incorrectly assumed to be less relevant to current policy than the social and natural sciences. At best, policy without history fails to learn past lessons and, at worst, repeats past mistakes. Given the opportunity, historians can shed light on the causes of current problems – and suggest innovative solutions.” (http://www.historyandpolicy.org/whatwedo.html)

Men åter till boken Till vilken nytta? och till synpunkterna på humanioras ”nytta”, ”relevans”, värde” och ”uppgifter”! Vad skulle författarna vilja uppnå, vilket är idealtillståndet? Svaren och visionerna varierar. Flera författare i boken uppehåller sig vid humanisternas särskilda skolning i ”kritiskt tänkande”. Den förmågan finns, den är oumbärlig, och det är nödvändigt att den också innefattar granskning av den egna praktiken, så som sker i Till vilken nytta? Användningen av vissa termer gör mig dock osäker, bland annat ”instrumentaliseringen” av humaniora. Vad vänder sig författarna mot, och vilket är deras ideal? Ett högst rimligt svar är att få respekt för vetenskaplig egenart exempelvis ifråga om metoder och teorier. Vidare är till exempel språkkunskaper inte viktiga enbart därför att de leder till ekonomisk nytta i form av exportinkomster. Å andra sidan förefaller de flesta humanister utgå från att resultaten av forskningen ska kunna användas exempelvis i politiska beslut. Det kan bli svårt att förena idealen och ambitionerna. Arne Jarrick belyser komplikationerna när han hänvisar till en världsomspännande humaniorastudie som han medverkar i. Han konstaterar att humanisterna å ena sidan talar om humanioras värde, å andra sidan är obenägna att tala om forskningens ”faktiska rön”:

”Mot den bakgrunden tycks det uppenbart att det finns en spänning mellan oviljan att tala om rön och viljan att tala om värdet av humaniora i termer som om man ändå underförstår generella rön om mäniskan. Å ena sidan vill dessa humanister inte vidkännas att de producerar rön; å andra sidan gör de anspråk på att de, och just de, vet vad det innebär att vara människa. Dessa två positioner går inte ihop.”

Jag instämmer och uppmanar fler att läsa boken, och att diskutera den. Från Riksbankens Jubileumsfonds (RJ) sida fortsätter arbetet på att finansiera framstående humaniora och samhällsvetenskap liksom på att sprida resultaten av forskningen. Jag anspelade ovan på ”Humanities World Report” (där Arne Jarrick deltar). Jag räknar med att RJ tillsammans med Volkswagenstiftung (och eventuellt också Mellon Foundation) ska dra nytta av resultaten från denna rapport i en konferens under 2014. Humanities World Report är en pionjärinsats. Den kommer att ge en bild av vad humanistisk forskning handlar om, vad den uträttar och dess framtida möjligheter. Samhällsvetarna har tidigare gjort liknande kartläggningar och genomlysningar, som har resulterat i ökad synlighet för och bättre kännedom om deras forskning. Redan i september detta år arrangerar det europeiska forskningsrådet ERC en konferens i Vilnius om humaniora och samhällsvetenskap. Avsikten är att gå på offensiven efter de negativa erfarenheterna från arbetet med det europeiska forskningsprogrammet Horizon 2020.

På tal om humaniora! Många har haft stort utbyte av Anders Ekströms och Sverker Sörlins Alltings mått. Humanistisk kunskap i framtidens samhälle (Norstedts 2012). Författarna pläderar för att humanisterna måste bli bättre på att ta plats i diskussionen om samhällsutvecklingen. Humanisterna odlar alldeles för lätt en outsiderroll och bidrar därmed till sin marginalisering, menar de. Ekström och Sörlin visar att humanistisk kunskap spelar en större roll än vad som sägs och erkänns, men att den ofta förblir oartikulerad inom en rad näringar och samhällsområden. De efterlyser fler breda vetenskapliga samarbeten, och de söker vägar som leder bort från revirtänkande i syfte att kunna lösa nutidens och framtidens stora problem inom till exempel miljö, hållbarhet, hälsa, demografi, naturresurshushållning, krig och fred. De uppmuntrar kunskapsbegrepp som är integrativa, gränsöverskridande och inte begränsade till etablerade discipliner. RJ har medverkat som finansiär av Ekströms och Sörlins arbete.

Ytterligare en ny bok bör nämnas i detta sammanhang, nämligen Humaniora i kunskapssamhället. En nordisk debattbok, med Jesper Eckhardt Larsen & Martin Wiklund som redaktörer (NSU 2012). Den är resultatet av ett tvärdisciplinärt samarbete mellan nordiska forskare och ges ut med stöd från Nordiska Ministerrådet. Bidragen går på djupet i frågor om humanioras vetenskapliga särart, nytta, instrumentalisering med mera. Flera av författarna belyser hur kunskap i dagens kunskapssamhälle ses som – och reduceras till – ett medel för att åstadkomma ekonomisk tillväxt och praktisk nytta. Humaniora däremot har enlig baksidestexten på boken helt andra samhällsuppgifter ”till exempel att förmedla och kritiskt granska vårt kulturarv, utveckla förståelsen av olika kulturella uttryck och reflektera över vår historiska situation. Det är kunskap som är oumbärlig i ett demokratiskt samhälle i en globaliserad värld.” Kravet på arbetsmarknadsorientering av alla akademisk utbildning (Bologna-process och liknande) drabbar bildningsfunktionen, liksom förmågor till kritik, reflektion, förståelse och orientering.

Flera bidrag betonar att ”frågor som är väsentliga ur humanioras perspektiv tenderar att uteslutas eller åtminstone marginaliseras på förhand.” (s 9) -Vad kan det då innebära att ”använda humanistisk kunskap på dess egna villkor” (s.234)? Ett svar som ges är: ”Om ändamålet är väsensfrämmande och inte passar för verksamheten, förvanskas och reduceras den till ett rent medel.” (s. 237) En motfråga blir vem som anger uppgifterna, vem som bedömer när de är förverkligade? Forskarnas egna svar i de tre här nämnda humanioraböckerna visar att svaret inte är givet. Spännvidden i åsikter om humanioras situation, liksom om hoten, begränsningarna och möjligheterna, varierar betydligt mellan olika humanister. De disciplinära kulturerna uppvisar stor mångfald. Och forskarna är inte enbart forskare i ”de lärdas republik” utan också samhällsmedborgare som drivs av politiska och andra värderingar.

Lämna en kommentar

Din e-postadress publiceras inte. Fält markerade med asterisk (*) är obligatoriska.

Namn*

E-post*

Kommentar

 

Kommentarer

  1. 4 november, 2013 03:18

    […] Samtidigt som det råder en viss konsensus om att humaniora är nödvändigt finns det en ständigt pågående diskussion om att humaniora är i kris. Som student läste jag Humaniora på undantag? Humanistiska forskningstraditioner i Sverige, en antologi som Tomas Forser, idag professor emeritus i litteraturvetenskap, var redaktör för 1978 tillsammans med Sven-Eric Liedman, professor emeritus i idé och lärdomshistoria. Drygt trettio år senare är Forser tillsammans med Thomas Karlsohn, docent i idé- och lärdomshistoria, redaktör för Till vilken nytta? En bok om humanioras möjligheter (2013) (http://debatt.rj.se/?p=216). […]