Humanister borde räkna mer!

Henrik Höjer, redaktör på Forskning & Framsteg, har läst ännu en bok om humanioras kris och tycker sig se vad som är problemet: Bristande sifferkunskaper, som om de ökade skulle stärka humaniora!

En vanlig dag på jobbet: Jag intervjuar en litteraturvetare som skrivit en avhandling om en särskild genre barnlitteratur som var vanlig på 1900-talet. Forskaren har analyserat böckerna ur ett postkolonialt perspektiv, det framkommer under intervjun. Men jag frågar även om hur många sådana böcker som gavs ut under undersökningsperioden.

– Nja, jag har ju inte RÄKNAT dem liksom, blir svaret.

Jaha, men eftersom forskaren gör gällande att de var vanliga så kanske hen har en grov uppfattning om antalet och kanske till och med upplagornas storlek? Nej, sånt har hen inte forskat om – men det kom MÅNGA sådana böcker.

Hur många? 30? 100? 500? Jag (och mina över 100 000 läsare) har ju ingen aning.

Tja, kanske omkring 300 kommer svaret till slut. Intressant. Själv tror jag att även den postkoloniala analysen hade kunnat förstärkas och nyanseras om även dessa 300 böcker hade placerats in på en tidsaxel, så man hade sett när det utkom flest och så vidare.

Samma dag talar jag även med en sociolog som forskar om barnfattigdom. Hen har i en studie intervjuat ett drygt dussintal barn och ungdomar om fattigdom. Men hen kan inte uttala sig om den ökar eller minskar. Eller dess omfattning. Forskaren har inga anspråk på att generalisera några resultat.

Samtidigt läser jag Sven Widmalm, professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet, om den ”övervärderade matematiken” i en av de senaste debattböckerna om humaniora, Till vilken nytta? (red. Tomas Forser & Thomas Karlsohn, Daidalos 2013). Statistik, får läsaren veta, används ”ofta försåtligt, inom nästan all politisk, ekonomisk och naturvetenskaplig diskussion”. Och inom nationalekonomin är matematiken ”antagligen rent skadlig”, eftersom den bidragit till ett ”modelltänkande som undergräver det sunda förnuftet”.

Och i boken Alltings mått (Norstedts 2012) så sägs titeln till trots inte mycket om kvantitativ metod. Däremot förutsätts vi – ”kanske med en beklagande suck” – bekymra oss över att ”allt numera mäts”, skriver författarna, idéhistorieprofessorerna Anders Ekström och Sverker Sörlin. ”Vi har siffror på allt, men vad betyder de till slut?” fortsätter de, och påtalar en hotande ”fatal felsyn” när endast det som går att räkna blir det som räknas.

Genom åren har jag intervjuat hundratals humanistiska och samhällsvetenskapliga forskare i mitt arbete som humsam-redaktör och vetenskapsjournalist på tidskriften Forskning & Framsteg . Jag har fått en hyfsad bild av svensk humsamforskning, men blir allt oftare frustrerad över misstron mot kvantitativ metod. Det gäller verkligen inte alla – många ekonomer, statsvetare och arkeologer trivs bra bland tabeller och regressionsanalyser. Men bland en del humanister finns en klar tendens till sifferfobi, och jag tror att den kan vara en pusselbit för att förstå humanioras så kallade kris eller marginalisering.

Alla som i dag vill uttala sig om dagens stora frågor – arbetsmarknad, klimat, invandring, miljö, ekonomi, skola – måste ha koll på siffrorna. Annars blir de inte tagna på allvar. Vill humanister och en del samhällsvetare bli tagna på allvar bör de alltså inte backa inför kvantitativ metod – eller för all del bara enkla kvantitativa uppgifter. Det är det språk som många diskussioner förs på, och jag förstår inte varför man drar sig undan detta. Och även om forskning visar att vi är dåliga på siffror, så finns det ingen anledning att stödja trenden. Siffror ger i sig mer precision i framställningen, och kvantitativ metod kan vara vägen till fördjupade analyser.

På redaktionsmöten där jag berättar om någon ny studie som bygger på säg 15 intervjuer, så sitter mina kolleger som bevakar naturvetenskap, där statistik och stora mängder data är en självklar del av vetenskapen, ibland som fågelholkar:

– Jaha, och vad gjorde forskaren resten av tiden, liksom?

Man kan ju göra det enkelt för sig och avfärda sådana frågor som naturvetenskaplig trångsynthet, men även allmänheten brukar ha frågor av denna karaktär – de vill ha stora datamängder för att kunna generalisera. Jag tror att det kan vara värt att ta denna skepsis på allvar – om man själv är intresserad av att bli tagen på allvar.

Men varför denna rätt nymornade misstro mot siffror och statistik bland humanister? Jag tror att det finns flera förklaringar. För det första: Den kvantitativa historieforskningen på 1970- och 80-talen, där man verkligen excellerade i statistiska metoder, ledde efterhand till en mättnad. Människor av kött och blod kan inte fångas i trånga tabeller. Bort med siffror – in med människor. För det andra har socialkonstruktivismen/postmodernismen lett till en kritik mot enkla sanningar av det positivistiska slaget – läs siffror – och forskare har hellre uttalat sig utifrån perspektiv eller om berättelser och diskurser. Bort med siffror överhuvudtaget – varför räkna om vi ändå inte är intresserade av sanningar?

Man kan även ana en växande misstro mot statistiken på grund av New Public Management och bibliometrin, som blivit byråkraternas och administrationens språk. Bort med maktens siffror.

Dessa reaktioner emot kvantifierandet är rimliga och väl värda att begrunda. Men jag tror även att misstron emot såväl siffror som statistik har gått för långt – och bidragit till humanioras marginalisering.

Och till sist, för att förekomma den mest förutsägbara kritiken. Ja, jag värdesätter kvalitativ metod och kvalitativ forskning högt. Mycket av mänskligt handlande kan inte brytas ner i tabeller. Och ja, även statistik kan missbrukas och feltolkas, och är knappast den enda vägen till kunskap . Jag tror inte att lösningen på humanioras kris är att alla ska göra regressionsanalyser. Någon säger säkert även att det är lätt att ljuga med statistik. Absolut. Men är det inte ännu lättare att ljuga med ord?

Vad jag menar är att såväl ord som siffror kan ge oss mer och bättre kunskap om världen. Humanister som även räknar kan bidra till att göra humanistisk forskning bättre.

Henrik Höjer, fil. dr, redaktör för humaniora och samhällsvetenskap på Forskning & Framsteg

Lämna en kommentar

Din e-postadress publiceras inte. Fält markerade med asterisk (*) är obligatoriska.

Namn*

E-post*

Kommentar