Hedersvåldet och forskarnas relevans

Docenten i etnologi Simon Ekström (författare till Hedersmorden och orden) frågar sig vilken roll forskare kan ha i debatter som den om hedervåldet. Kanske saknar forskare både de teoretiska och de begreppsliga redskap som behövs? I så fall är det inte konstigt att forskare inte längre uppfattas som seriösa deltagare i en diskussion om faktiskt hedervåld, skriver Simon Ekström.

Så är det dags igen. Hedersvåldet har återigen hamnat på tidningarnas debattsidor   (eller här, där länkar till fler artiklar finns) och vid första påseende tycks det mesta sig deprimerande likt. På ena läktaren står de som menar att den sociala kontroll som hedersvåldet ytterst sett är ett uttryck för är en realitet som kräver både uppmärksamhet och riktade insatser. Från andra hållet anläggs lika tydlig moteld. Härifrån hävdar man att svepande generaliseringar om hedersvåld med en lika obönhörlig som bristfällig logik pekar ut offer och förövare som tillhöriga de Andra, vilka associeras med främmande ”kulturer” och obehagliga seder. Därmed tenderar resonemanget också att handla betydligt mer om kulturaliseringens och rasifieringens konsekvenser än om förekomsten av våld och hot som motiveras av hänsyn till familjens eller släktens heder.

Den enes lösning är med andra ord den andras problem. För de som ställer sig kritiska till alla försök att koppla samman begrepp som heder och kultur med våld är skälet att den påstådda förbindelsen antingen vittnar om eller underblåser den främlings­fientlighet som dagligen gör sig bred på både virtuella och fysiska gator och torg. Samtidigt hävdar praktiker och människor med egen erfarenhet av en hederslogik att det bara är genom att uppmärksamma kontrollen, hoten och våldet som något specifikt och särskilt (det vill säga som just hedersvåld) som det går att hjälpa de utsatta.

Debatten formar sig på detta vis till ett olösligt dilemma, vilket också är förklaringen till att det offentliga samtalet framstår som så krampaktigt låst. Det är en debatt utan vare sig sprickor eller misskund, en retorisk spegelsal där motparten antingen beskrivs som driven av dunkla motiv eller antas ha förlorat sig i teoriernas verklighetsfrånvända irrgångar.

Diskussionen om hedersvåldet, det universella våldet mot kvinnor, samhällets postkoloniala tillstånd, socioekonomiska förhållanden, den självförhärligande svenskheten, diskriminering, mänskliga rättigheter – och allt annat som kämpar om utrymmet i debatten – måste givetvis få finnas där. Men samtidigt kan jag inte låta bli att undra vad som egentligen har varit akademins bidrag till såväl äldre som senare debatter. Det som faktiskt är nytt i den senaste vändan är nämligen att så många skribenter tycks betrakta de deltagande forskarna som närmast försumbara rundningsmärken. Det är som om det den här gången inte riktigt vill sig att få igång ett samtal om något annat än hedersvåldet.

Den fråga som inställer sig är därför hur vi som forskare ska kunna bli intressanta och relevanta röster i en diskussion som handlar om ett existerande hedersvåld och beskurna livsrum? Eller kanske blir vi svaret skyldiga. Kanske saknar vi (eller vill inte längre kännas vid) de teoretiska och begreppsliga redskap som skulle låta oss både erkänna och dröja vid våldet, utan att omedelbart börja tala om något annat. I så fall är det inte så konstigt att vi inte längre uppfattas som seriösa deltagare i en diskussion om ett faktiskt och pågående hedersvåld.

 

Simon Ekström

Docent i etnologi och författare till Hedersmorden och orden. Berättelser om kultur, kritik och skillnad (Makadam, 2009).

Lämna en kommentar

Din e-postadress publiceras inte. Fält markerade med asterisk (*) är obligatoriska.

Namn*

E-post*

Kommentar