Från tidskriftsstöd till tidskriftsdöd

I förra veckan blev det offentligt att VR på sikt kommer att lägga ner sitt stöd till tidskrifter inom humaniora och samhällsvetenskap. För många tidskrifter innebär detta döden, vilket det rapporterats om också i dagspressen. På RJ:s debattforum skriver här Stefan Amirell, redaktör på en av de drabbade tidskrifterna, Historisk Tidskrift, om vilka konsekvenser beslutet får.

Upprördheten har varit stor bland lärare och forskare i humaniora och samhällsvetenskap efter att DN i fredags (15/11 – artikeln går att läsa här, men har också kommenterats i SvD) uppmärksammade att Vetenskapsrådets styrelse har beslutat att dra in stödet till de vetenskapliga tidskrifterna inom humaniora och samhällsvetenskap. Beslutet har inte föregåtts av någon konsekvensanalys eller diskussion med de berörda parterna, och de protester som företrädare för HS-området inom Vetenskapsrådet tidigare har gett uttryck för har av allt att döma ignorerats.

Bidraget uppgår i år till totalt 3,5 miljoner kr, eller ca 0,7 promille av de bidrag som Vetenskapsrådet delar ut. Det går till det trettiotalet vetenskapliga tidskrifter som tillsammans utgör den främsta arenan för publikation av forskningsresultat, kritisk granskning, informationsutbyte och debatt inom humaniora och samhällsvetenskap i Sverige. Flera av tidskrifterna, däribland Current Swedish Archaeology, Historisk tidskrift, Lychnos, Sociologisk forskning, Statsvetenskaplig tidskrift och Tidskrift för genusvetenskap, utgör centralorgan i Sverige för sina respektive discipliner. Genom att stödja dessa och andra vetenskapliga tidskrifter uppfyller Vetenskapsrådet sitt uppdrag att främja den svenska grundforskningens kvalitet och förnyelse och att främja kommunikation mellan forskare inom olika områden och mellan forskare och det övriga samhället.

Vilka är då skälen till att man nu vill avveckla stödformen? Ja, det är i alla fall inte av ekonomiska skäl. I stället anger Vetenskapsrådets huvudsekreterare för humaniora och samhällsvetenskap, Kerstin Sahlin, i artikeln i DN tre skäl, som kan sammanfattas under rubrikerna administration, förnyelse och digitalisering/Open Access. Jag vill här säga något kort om var och av dessa.

Det administrativa skälet handlar om att Vetenskapsrådet tycker att bidraget är för litet och att det därmed skulle vara svårt att upprätthålla en hög kvalitet. Att bidraget är litet kan alla vara överens om. Men frågan är om Vetenskapsrådet har något bidrag som är mera kostnadseffektivt än tidskriftsstödet. Tidskrifterna drivs utan vinstintresse och med hjälp av stora ideella insatser från bland annat redaktionsmedlemmar, författare, lektörer och recensenter. Eftersom tidskrifterna – genom framför allt peer review-förfarandet och recensionerna – granskar svensk grundforskning och utgör den främsta kanalen för publicering av kvalitetsgranskade forskningsresultat, är de en omistlig del av forskningens infrastruktur. På så sätt bidrar alltså tidskrifterna till att höja och säkerställa kvaliteten på den humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningen överlag.

Det andra av Vetenskapsrådet skäl handlar om förnyelse, och det är nog det svåraste att förstå. Man menar att bidragen “har funnits med alldeles för länge” och att de möjligen “konserverar mer än förnyar.” Man skulle å andra sidan kunna tänka sig att tidskriftsstödet har funnits under lång tid för att det faktiskt är nödvändigt och effektivt. Men eftersom beslutet inte har föregåtts av någon utredning eller analys av följderna så vet man ju inte det. Det är också oklart hur en avveckling av stödet – vilket skulle innebära en säker död för de flesta av tidskrifterna – skulle kunna leda till förnyelse. Att tidskrifterna, särskilt under de senaste åren, har genomgått stora förändringar och på flera sätt förnyat sig, i fråga om såväl innehåll som form, tillgänglighet och distribution, tycks också ha undgått Vetenskapsrådet – trots att dessa aspekter varje år nogsamt redovisas av tidskrifternas redaktioner i samband med ansökan om bidrag.

Vad gäller utvecklingen inom digitalisering och Open Access så är jag överens med Kerstin Sahlin om att det händer mycket och att de vetenskapliga tidskrifterna måste förhålla sig till den utvecklingen. Genom bidraget har Vetenskapsrådet också kunnat ställa krav på att de vetenskapliga tidskrifterna ska tillämpa Open Access, vilket är bra. Men samtidigt gör övergången till digital publicering och Open Access det svårt för tidskrifterna att behålla sina prenumerationsintäkter, som förutom Vetenskapsrådets bidrag i de flesta fall är den största inkomstkällan. Den logiska slutledningen är alltså att Vetenskapsrådet, i syfte att främja digitalisering och Open Access inom svensk humaniora och samhällsvetenskap, i stället bör öka bidraget till de vetenskapliga tidskrifterna. Under alla omständigheter framstår det som oansvarigt att först under flera år ställa krav på Open Access-publicering och sedan dra undan mattan för tidskrifterna genom att avveckla bidraget!

Indignationen är som sagt utbredd bland lärare och forskare i humaniora och samhällsvetenskap och når, av de senaste dagarnas diskussioner på olika e-postlistor att döma, långt utanför de närmast berörda tidskrifternas redaktioner. Det är bara att hoppas att Vetenskapsrådets styrelse – likt nyligen regeringen, i frågan om förslaget att ombilda statliga lärosäten till stiftelser – är lyhörd för protesterna från forskarvärlden. Åtminstone kan man hoppas att Vetenskapsrådet dröjer med att avveckla tidskriftsstödet tills dess att en grundlig utredning av stödets nuvarande funktion och följderna av en avveckling har gjorts.

/Stefan Amirell, redaktör Historisk Tidskrift

Lämna en kommentar

Din e-postadress publiceras inte. Fält markerade med asterisk (*) är obligatoriska.

Namn*

E-post*

Kommentar