Minska inaveln – satsa på de disputerade!

Nydisputerade forskare är i akut behov av fler och bättre insatser för sina karriärvägar. I dag lämnar många framstående forskare sektorn bara på grund av de svårframkomliga vägarna inom akademien skriver Anna Jonsson, docent i företagsekonomi, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Så skulle det aldrig fungerat inom företagsvärlden! Inaveln måste minskas och lärosätena göra tydligare satsningar på disputerade unga forskare, menar hon.

Efter att i många år ha studerat framgångsrika företag är det tydligt att deras framgång börjar vid rekrytering – att det är viktigt att få med sig ”rätt” medarbetare, som delar företagets värderingar och som bjuds in i en lärandekultur där medarbetare både vill, kan, och ges möjlighet att dela med sig av sina kunskaper och sitt kunnande till andra. Att ges möjlighet att bidra till företagets förnyelsearbete och lärandeprocess är i sig en viktig motivationsfaktor. De bästa söker sig till de bästa för att de ser möjlighet till personlig utveckling men också får vara med och bidra till företagets utveckling och framgång.

Så hur ser det då ut inom universitetsvärlden? Söker sig de bästa studenterna till en forskarutbildning? Och väljer de bästa doktorerna att stanna och fortsätta sin karriär inom akademin eller väljer de att utveckla sitt kunnande inom andra samhällssfärer? Det är viktiga frågor att ställa för att Sverige som kunskapsnation ska klara en allt intensivare konkurrens till följd av globalisering. Oron för stagnation och intellektuell inavel där professorer anställer sina egna doktorander på oklara grunder har förts fram i olika debatter. Men i det stora hela är detta frågor som tydligare behöver lyftas fram i diskussionen om Sveriges framtid och kopplingen mellan högre utbildning, jobb och välfärd.

För att inte riskera att akademin drabbas av inavel har förslag om förbud att rekrytera sina egna doktorander lyfts fram såväl som att vi måste bli bättre på att locka till oss internationella talanger. Här är det för övrigt viktigt att fundera över huruvida man då förväntar sig ”hitta” rätt kompetens och anställa rätt talanger, eller om man kanske snarare ska försöka att ”utveckla” rätt kompetens och ett ”talangfullt” kunnande. Vilka förmågor och egenskaper är det vi söker efter? Att arbeta och verka för mångfald tror jag är riktigt och viktigt men det är också viktigt att attrahera och sen fortsätta att uppmuntra engagerade medarbetare, som vill bidra till utveckling, förnyelse och förbättring för akademins bästa. Jag tror inte det räcker med att enbart fokusera på ”duktiga” och välmeriterade forskare och lärare.

För två veckor sedan presenterade jag och min kollega, Sara Eldén, vår bok Efter festen och tillsammans med två av bokens medförfattare diskuterade vi syftet med boken och delade med oss av våra postdoktorala erfarenheter vid ett seminarium vid Stockholms universitet. Samma dag publicerade vi ett debattinlägg ”Nydisputerade saknar forum” i tidningen Curie (5/3-14). Syftet med boken och inlägget är att vi vill lyfta fram det engagemang och den förnyelsepotential som finns bland postdoktorerna men som inom ramarna för rådande struktur och kultur inte får det gehör som akademin behöver. Vi vill uppmuntra till samtal om den förnyelse som krävs för Sveriges framtid som kunskapsnation.

Bakgrunden till vårt initiativ är att otydliga karriärvägar och osäkra anställningsförhållanden har identifierats som kritiska faktorer för nydisputerade. Vi menar att det riskerar skapa en tyst doktor och att det i sin tur riskerar äventyra framtida kompetensförsörjning inom svensk forskning och utbildning. Särskilt allvarligt är det att osäkerhet om framtiden leder till tvivel om möjligheterna till en fortsatt akademisk karriär, och Sverige riskerar förlora värdefullt kunnande. Osäkerheten riskerar även att energi för forskning och utbildning missriktas och vi får en ineffektiv organisation. I en kommentar till vårt debattinlägg skriver en läsare som själv befinner sig i den postdoktorala fasen att De som är duktiga tror jag söker sig bort från detta och kvar blir de mediokra forskarna som accepterar situationen i brist på annat. Synd på svenska skattebetalare att de får finansiera så mycket ineffektivitet”. Om det är en känsla som delas av flera riskerar det i sig ytterligare underminera postdoktorns självkänsla och osäkerhet.

Reaktionerna på vårt initiativ har varit positiva och vi hoppas att detta blir startskottet på fler samtal där också postdoktorns röst får gehör – dels för att lyfta fram konstruktiva idéer, dels för att uppmuntra och inspirera andra till att göra sina röster hörda. En kommentar har varit just denna om att aktivt välja att lämna akademin, ett val vi inte tar upp i boken men som indirekt berörs i flera av bokens kapitel. Funderingar om hur samverkan och viljan att röra sig mellan akademi och övriga samhällssfärer egentligen uppmuntras och belönas diskuteras och efterfrågas. Samverkan precis som internationalisering lyfts ofta fram i strategiska dokument men de praktiska konsekvenserna eller strukturen för att bidra till sådana initiativ är inte lika tydliga.

Akademin behöver tydligare visa vem man vill satsa på för att stärka självkänslan hos de som väljer att stanna kvar inom akademin. Lika viktigt är det att lyfta fram de som väljer att aktivt lämna akademin för att bidra till ökad samverkan. Att se och höra varandra är en viktig motivationsfaktor. Här har vi mycket att lära av framgångsrika företag och hur man med en inkluderande syn på medarbetaren skapar förutsättningar för hållbar framgång. Vår bestämda uppfattning är att en inkluderande akademi är också en starkare akademi. 

Anna Jonsson,

Docent i företagsekonomi, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet

Lämna en kommentar

Din e-postadress publiceras inte. Fält markerade med asterisk (*) är obligatoriska.

Namn*

E-post*

Kommentar