Vad visste svenskarna om Förintelsen? Jo, en del

Karin Kvist Geverts satte kaffet i vrångstrupen när Jan Guillou i tv:s morgonsoffa hävdade att svensk borgerlighet inte kände till Hitlertyskland försök att utrota judar. Det finns så klart en skillnad mellan att veta och förstå, skriver Kvist Geverts här, men det är inte nörderi att hålla sig till fakta. Det är tvärtom viktigt att historiker säger ifrån när den kunskap som faktiskt finns inte används eller till och med förfalskas. 

I måndags morse (1/9), på 75-årsdagen av att andra världskriget startade, satt Jan Guillou i SVT:s Gomorron-soffa och påstod att den svenska borgerligheten inget visste om Förintelsen förrän efter kriget då lägren befriades. Det påståendet fick mig att sätta kaffet i vrångstrupen och därför skrev jag tillsammans med docenten i historia, Heléne Lööw, och författarna och journalisterna Ola Larsmo och Elisabeth Åsbrink Jakobsen en artikel där vi påtalade att Guillou hade fel – svenskarna hade kännedom om Förintelsen redan under kriget – och kallade hans påstående för historieförfalskning.

Guillou bemötte anklagelsen om historieförfalskning i samma Gomorron-soffa två dagar senare (3/9) i en debatt där han vidhöll sitt påstående att borgerligheten inte kände till Förintelsen och kallade den forskning som jag och andra historiker bedriver för ”nördforskning”. Sedan dess har Guillou uttalat sig i flera tidningar och hela tiden vidmakthållit sin ståndpunkt – de som läste borgerliga tidningar kunde i samtiden inte veta, och att den forskning som bedrivs i dag ger en efterhandskonstruerad bild som inte var giltig då.

Är det då nörderi att gå till källorna? Nej, tvärtom. Det handlar om den principiella frågan om hur historisk forskning bedrivs och varför det är viktigt att rätt ska vara rätt.

När vi forskar i historia ställer vi frågor till det förflutna. Vi försöker att ta reda på vad som hände och försöker sedan förklara och tolka varför dåtidens människor tänkte och agerade som de gjorde. Vi gör det på två sätt: dels gräver vi i material som finns bevarat från den tid vi studerar (det kan exempelvis röra sig om promemorior och protokoll eller, som i det här fallet, tidningsklipp från 1930- och 1940-talet). Dels tar vi reda på vad andra, som redan forskat i ämnet, kommit fram till och utifrån det vi redan vet bygger vi vidare på pusslet och på så sätt ökar vi vår förståelse om dåtiden.

Det händer förstås att vi hittar nya fakta som förändrar vår syn på ett skeende i grunden, men det är nog vanligare att vi bygger på och nyanserar den bild vi redan har så att den blir mer komplex, och på så sätt mer riktig.

Vad får nu det här resonemanget för betydelse för Guillou-exemplet? Kan han inte uttrycka vilken hållning han vill? Jo, en enskild romankaraktär kan naturligtvis säga att hen inte visste vad som pågick, men varken Guillou eller någon annan kan säga att den hållningen representerar en generell bild av vad borgerligheten eller svenskarna i allmänhet kände till om det som vi i dag kallar Förintelsen. Åtminstone inte utan att ha studerat detta (till exempel genom att systematiskt gå igenom tidningar som kan sägas representera borgerligheten i Sverige) och visa att det vi hittills känt till måste revideras. Innan en sådan systematisk genomgång är genomförd, gäller det vi utifrån tidigare forskning vet. Och det vi vet är att det kontinuerligt under kriget trycktes artiklar, i tidningar i hela det politiska spektrat, om förföljelserna av judar, om ”utrotningskriget” (som Förintelsen ofta kallades i samtiden), om läger, om deportationer och om massmord.

Detta känner vi alltså till. Men för en historiker är en kanske intressantare fråga i vilken mån människor i samtiden också förstod vad som faktiskt hände med judarna och, vilket är nästa led, i vilken mån de menade att de också borde göra något åt det som skedde. Att veta är inte samma sak som att förstå och kanske är det den diskussionen Jan Guillou är intresserad av, och i så fall är jag den förste att välkomna den. Klas Åmark är inne på det i sin artikel (4/9). I den diskussionen blir det än viktigare att skilja på vem som visste och när, och hur man tog till sig dessa kunskaper.

Att enskilda tjänstemän inom staten visste och förstod har jag och Paul Levine visat i vår forskning, men hur mycket förstod svenska folket? Det finns tyvärr inte särskilt många opinionsundersökningar och ett undantag utgörs av den undersökning som Dagens Nyheter publicerade på årets sista dag 1942. Frågan gällde vilken händelse som väckt mest uppmärksamhet i Sverige under 1942 och flest svar får ”Deportationerna av de norska judarna”. Fler än slaget vid El Alamein, fler än Stalingrad. Den opinionsundersökningen kan sägas visa att svenskarna visste vad som hände med de norska judarna och också förstod. Men sedan då? Hur mycket förstod svensken i gemen senare under kriget?

Det behövs mer forskning där vi kan få en mer nyanserad bild av olika tidningars rapportering av Förintelsen. Men tills den forskningen är gjord gäller det vi vet i dag och utifrån den kunskapen kan vi inte dra slutsatsen att svenskarna inte kände till ”utrotningskriget”. Däremot kanske vi kan dra slutsatsen att alla inte förstod innebörden av det de läste.

/Karin Kvist Geverts, fil. dr, Historiska institutionen, Uppsala universitet

Lämna en kommentar

Din e-postadress publiceras inte. Fält markerade med asterisk (*) är obligatoriska.

Namn*

E-post*

Kommentar