Att forma politiska majoriteter – lärdomar från kommunerna

Sverigedemokraterna har tagit sig in som vågmästare i en rad kommuner. Men att SD är ett potentiellt underlag för en styrande minoritet betyder inte automatiskt att partiet får en avgörande roll. Styrande minoriteter kan göra upp om budget och sakfrågor med andra partier, med hoppande majoriteter. Då hamnar SD vid sidan av, skriver David Karlsson, docent i offentlig förvaltning, som i skrivit om vågmästare i ”Tungan på vågen-partier i Sveriges kommuner” i  RJ:s årsbok 2012/2013. Nu återstår att se om våra rikspolitiker kan uppamma samma demokratiska ansvarstagande och lära av kommunerna, skriver David Karlsson.

Resultatet i riksdagsvalet i söndags ställer många invanda förväntningar på ända. Nya lösningar krävs för att få till en handlingskraftig regering och blocköverskridande lösningar diskuteras.

I dessa frågor har rikspolitikerna mycket att lära från kommuner och landsting. Även om det inte finns någon formell parlamentarism på dessa politiska nivåer har det ändå under senare år blivit normen att bilda en tydlig politisk majoritet som håller ihop under mandatperioden. Precis som på riksplanet har man i kommunerna fått förhålla sig till Sverigedemokraternas intåg i politiken, och de etablerade partierna har därutöver i många fall även hanterat närvaron av lokala partier. Komplicerade lokala och regionala politiska situationer har i många fall lett till blocköverskridande lösningar.

Nu är inte samarbete över blockgränserna något nytt fenomen i kommunerna. Den traditionella hållningen har tidigare ofta varit att ha en öppen attityd till breda uppgörelser och att inte låsa sig i fasta majoriteter. Det är därför en paradox att under samma period när denna attityd har förändrats i riktning mot ideal om tydligare majoritetsstyre så har också partisystemets möjligheter att åstadkomma tydliga majoriteter försvårats.

I vår studie ”Tungan på vågen-partier i Sveriges kommuner” (kapitel i Jenny Björkman & Björn Fjaestad (red.) Tungan på vågen. Vågmästare och balanspartier, RJ:s årsbok 2012/2013) analyserade jag och Mikael Gilljam koalitionsbildningarna i kommunerna. Vi kunde konstatera att i fall när något av de traditionella blocken hade egen majoritet är det också normalt partierna i dessa block som formerar det lokala styret. Blocköverskridande lösningar är ovanliga när en tydlig blocklösning är möjlig. Men när inget block har egen majoritet blir partierna mer kreativa och hittar mindre traditionella samarbetspartner.

I många parlamentariska situationer utkristalliseras ofta ett parti som tungan på vågen (TPV). Detta parti kan genom att ansluta sig till den ena eller andra politiska sidan avgöra vem som ska styra. I många fall är detta parti inte något av de största, men med sin nyckelposition får det ett inflytande över politiken som är större än vad dess röstandel normalt skulle ge. En inte ovanlig lösning för att undvika att ett enskilt parti får denna avgörande roll är att bilda så kallade överstora majortiteter, som innehåller fler partier än som krävs för att få 50 procent. I sådana koalitioner får småpartierna mindre spelutrymme.

Sveriges vanligaste TPV-parti under senare år har varit Miljöpartiet (MP). MP samarbetar ofta med det största poltiska blocket, men har en klar preferens för att samarbete vänsterut. Även lokala partier kan inta TPV-positionen, och dessa har en tendens att samarbeta högerut. En förklaring till det är att många företrädare för lokala partier har mitten-högerorienterade politiska åsikter. Men här finns förstås en variation – vissa lokala partier är vänsterradikala.

Vi skilde i studien mellan TPV-partier som ansluter sig till den styrande sidan och partier som är potentiella majoritetsunderlag för en styrande minoritet. Eftersom Sverigedemokraterna ännu inte har släppts in i någon styrande majoritet är det är i den senare positionen som partiet har potentialen att bli en maktspelare, precis som i riksdagen 2010-2014. Men att SD är ett potentiellt underlag för en styrande minoritet betyder dock inte automatiskt att partiet får en avgörande roll. Styrande minoriteter kan göra upp om budget och sakfrågor med andra partier, med hoppande majoriteter. Och i sådana fall hamnar SD vid sidan av.

Ett allvarligt problem i kommuner och landsting är avsaknad av regler för hur koalitionsbildningen går till. Det finns ingen formaliserad parlamentarism i kommunallagen, inga omröstningar motsvarande statsministeromröstningen i riksdagen och inga misstroendevotum. Det är ett aber i komplexa parlamentariska situationer. Situationen har kallats kvasi-parlamentarism, det vill säga trots att lagen formellt föreskriver samlingsstyre i styrelse och nämnder så formeras likväl i praktiken styrande majortieter och en opposition – men då genom informella förhandlingar.

Men trots den formella rättsosäkerheten har man i kommuner och landsting ändå funnit vägar att hantera en alltmer komplicerad politisk verklighet. Och i de flesta fall har man skapat lösningar som hållit över mandatperioden. Nu återstår att se om våra rikspolitiker kan uppamma samma demokratiska ansvarstagande.

David Karlsson,
Docent i offentlig förvaltning vid Förvaltningshögskolan, Göteborgs universitet

Lämna en kommentar

Din e-postadress publiceras inte. Fält markerade med asterisk (*) är obligatoriska.

Namn*

E-post*

Kommentar