Än finns tid för en offensiv humaniorapolitik!

Jonas Harvard, talesperson för tankesmedjan Humtank, tipsar nya forskningsministern om var det finns anledning att satsa om man verkligen vill lösa några av de utmaningar som samhället står inför. Kanske är det dags för en humanioramiljard, frågar han sig. För det behövs satsningar på alltifrån andraspråksinlärning till nyanlända till ökade kunskaper om hur vi möter klimat- och miljöhot.

Det är svårt att vara ny. Forskningsminister Helene Hellmark Knutsson har inte fått en bra start på sin relation till högskolesektorn. Plötsligt stod hon och skulle försvara en budget, som sannolikt var resultatet av många och långa partiförhandlingar. För att skrapa ihop resurser till miljardpaketen från valrörelsen har man dammsugit alla tänkbara områden efter lösa pengar. Och då åkte Medelhavsinstituten med. Nu verkar det som om de kanske får vara kvar ändå, efter det snabba och massiva motståndet. Däremot är det inte orimligt att instituten utvärderas, precis som all annan vetenskaplig verksamhet.

Det är trots detta emellertid för tidigt att bilda ett grundat omdöme om den nya forskningspolitiken. Budgeten i sin helhet skickar blandade signaler. En symbolisk liten satsning på ökad kvalitet i utbildningar inom humaniora och samhällsvetenskap samt till lärar- och förskollärarutbildningar signalerar medvetenhet om en gammal problematik. Humaniorastudenter får på många håll bara fyra timmars lärarledd undervisning i veckan, eller mindre, eftersom ekonomin inte går ihop. Budgetens skärva förändrar inte detta, men talar om att problemet är känt.

Hellmark Knutsson saknar universitetsexamina och har av allt att döma inte arbetat med högskolefrågor tidigare, annat än indirekt som landstingsråd. Detta har lett till kärva omdömen om att universitetsvärlden nu leds av en ”praktikant” (SvD 23 oktober). Sant är att en bred och djup erfarenhet av sektorns verklighet hade varit önskvärd och gett större legitimitet. En doktorsexamen eller docentur hade inte suttit fel för den som ska regera över ett område där årslånga sakkunnigprocesser granskar meriter. Ett annat perspektiv är att forskningsministern främst bör vara en duktig politiker, som bidrar till välgrundade beslut och försvarar forskningens roll i det totala samhällsbygget. Alla som jobbat på ett lärosäte har stött på duktiga forskare som blivit problematiska chefer, så egen forskarkarriär hade inte per automatik givit en bättre minister.

Som humanist kan man dock oroas över att ministern, till följd av liten egen erfarenhet, blir ett lätt byte för starka intressen och forskningsområden med tung lobbyverksamhet. Det är lätt att bländas av megaprojekt i miljardklassen, ’big science’ och blanka maskiner. Men marginalnyttan i att ösa ytterligare pengar över välfinansierade områden är inte särskilt stor.

En socialdemokratisk motion som lades fram medan man var i opposition talar ett annat språk. Där slår man fast att vi befinner oss ”i ett läge där humanistisk kunskap och samhällsvetenskap behövs mer än någonsin.” Motionen räknar upp områden som ”åldrande befolkningar, globala strukturomvandlingar, klimatförändringar, energikriser, livsmedelsförsörjning, fattigdom, krig och säkerhetshot” som ”exempel på den stora samhällsnytta som en stärkt forskning inom humaniora och samhällsvetenskap för med sig.” (Motion 2012/13:Ub6) En motsvarande motion från Miljöpartiet talar om samhällsvetenskap och humaniora som nödvändiga för tjänsteinnovationer, och att forskning inom dessa områden behövs för att möta miljöutmaningarna. (Motion 2012/13:Ub5)

Detta tillsammans med generellt positiva uttalanden om en satsning på humaniora och samhällsvetenskap från ministern väcker naturligtvis förhoppningar bland lärare och forskare.

Hur ska man då gå från ord till handling?

Kanske en humanioramiljard i nästa forskningsproposition? Den förra forskningspropositionen Forskning och innovation (2012) nämnde knappt med ett ord humaniora, annat än genom en liten satsning på kulturarv. Det kan vara dags att ge vetenskaperna inom språk, kultur, historia, religion en chans att visa framfötterna, att visa hur forskning om människor leder till ett bättre samhälle. Med alla nyanlända behövs kunskap om andraspråksinlärning, hur undervisningsmetoder och socioekonomiska faktorer samverkar. Historiekunskap behövs överallt i samhället. Kvaliteten i äldrevården skulle öka om personalen tillsammans med träning i ergonomiska lyft lär sig om den tid och kultur där dagens äldre var yrkesaktiva. Att personalen kan prata med dagens åttioåringar om Tage Erlander eller nobelpristagare de äldre läst, eller arbeta med musik och bildskapande öppnar för nya perspektiv i minnesträning och kampen mot demens. I skolan behövs humaniora mer än någonsin, litteratur och läsning är byggstenar framtidens medborgare måste behärska. I miljöfrågorna finns andra exempel: det räcker inte att bygga bättre reningsverk eller uppfinna smartare batterier om vi människor fortsätter att leva på samma vis. Här behövs kunskap om hur vi relaterar till landskapet omkring oss, miljömedvetandet i urbana miljöer, vår identitet och känsla av ansvar.

Samtidigt med lösningar på samhällsutmaningarna måste de långsiktiga kunskapsbehoven tillgodoses. Vi kan i dag inte veta vilken kunskap som behövs om 20 år. Och satsar vi då är det för sent. Därför krävs även fortsatt stärkt fri grundforskning, som av nödvändighet kommer att spreta, sett från nutidens horisont. Vi behöver svara både på de frågor som är unika för vår egen tid, och ge vår tids svar på de eviga frågor som följt med mänskligheten.

I tankesmedjan Humtank, med representanter för 12 humanistiska fakulteter i Sverige, ser vi därför fram emot en konstruktiv dialog med ministern om hur humaniora bäst kan gagna samhällsutvecklingen, på kort och lång sikt.

Så än finns tid att visa politikermusklerna, visa att hjärta, analys och plånbok sitter ihop.

 

Jonas Harvard, docent i historia, Mittuniversitetet. Talesperson för tankesmedjan Humtank.

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress publiceras inte. Fält markerade med asterisk (*) är obligatoriska.

Namn*

E-post*

Kommentar