Internationalisering 2.0

Internationalisering handlar i grund och botten om relationer, skriver Gunnel Cederlöf, och menar att internationalisering därför inte bör vara en separat verksamhet utan nå in i själva blodomloppet. Därför bör svenska universitet säkerställa kompetens inte minst inom de nya globala maktcentra som i dag finns i det globla Syd. Det finns inget mittemellan här skriver Cederlöf och konstaterar att internationaliseringens alternativ är provinsialisering. I dag är hon med och staratar upp en samarbete mellan KTH och Shiv Nadar University i Indien för miljöforskare som kan ta sig an de utmaningar vi står inför med kunskap från båda länderna.

Internationalisering handlar i grund och botten om relationer. Den sker genom samtal och samarbete utanför vår bekvämlighetszon. Internationaliseringen tar form när jag låter mig påverkas av de perspektivförskjutningar som uppstår när jag betraktar världen från en annan position i rummet. Den förutsätter empati och är en kompetens som vilar på observation och erfarenhet. Internationalisering kan därför aldrig bli en separat verksamhet vid sidan om den reguljära, som ett litet särintresse för dem som råkar ha sin empiri utanför Sveriges gränser. Det gränslösa kunskapsutbytet måste nå in i själva blodomloppet.

Sedan Kalla krigettog slut växer det dessutom snabbt upp nya maktcentra i världens ”globala Syd”, särskilt i Asien. Här finns länder som förenar en relativt stark ekonomisk tillväxt med alla de flaskhalsar som följer av stora utvecklingsproblem och ett kolonialt förflutet. Här lever också mer än hälften av världens befolkning. Med en snabbt växande medelklass ökar konsumtionen och trycket på naturresurser och miljö exponentiellt. Luften i Delhi och Beijing är så tät av avgaser att man helst undviker att andas. ”Det är som att bo på botten av ett hav av rök”, som en kollega i Delhi nyligen beskrev smogen.

Här finns också ett antal av världens ledande universitet. Den intellektuella debatten håller hög karat. Ofta färgas den av de historiska erfarenheterna och av ojämna utvecklingsförhållanden som ibland medför institutionellt bristfälliga universitetsmiljöer. När miljöforskare i Asien söker efter orsaker och lösningar på problem så tar de hänsyn både till luften de andas och till sin position i den globala ekonomin sett i ett historiskt djup.

Om internationaliseringen ska fördjupas vid svenska universitet så får vi inte se ländernas institutionella brister som ett hinder för samarbete. Vi bör se dem som en möjlighet för oss att bättre förstå den värld vi lever i. Det är en erfarenhet och kompetens som vi inte klarar oss utan. Den bör stå högt på dagordningen hos samhällsvetare och humanister. När det finns en dialog mellan en sådan samhällsanalys och forskare inom naturvetenskap, teknik och medicin då når forskning och utbildning vid svenska universitet också hög karat.

Svenska universitet behöver säkerställa kompetens både i och om dessa stora regioner. Den som lever med villfarelsen att det räcker att ge studenter ett par allmänorienterande föreläsningar i ämnet eller att bjuda in en eller ett par forskare från något av Asiens universitet till en konferens på hemmaplan kommer att förbli på efterkälken. Institutioner som bara låter internationalisering förvandlas till strategidokument med klickbar länk på hemsidan hamnar i slagskugga av internationellt starka universitet som integrerar en ständigt omvärderad global analys i sin forskning och utbildning.

Strategidokument och MoUs behövs. Alltför ofta saknar verksamheter både en ram av visioner och ett kollegialt samtal om hur målen strategiskt ska kunna uppnås. Kanske måste verksamheten ändra inriktning? MoU öppnar dörrarna för samarbete på flera nivåer. Men samarbete uppstår bara när det finns forskare som faktiskt vill samarbeta. Det händer att MoUs tas med hem till Sverige som skalper från ett kort universitetsbesök i utlandet. Dokument som inte backas upp av finansiering är som flaskpost. De beundras när de sjösätts, men när de till slut flyter upp till ytan på någon annan strand har de mist all relevans.

Under det senaste året har ett samarbete etablerats mellan miljöforskare inom humaniora och samhällsvetenskap vid KTH och Shiv Nadar University i Indien. Universitetens forskare och lärare har ett gemensamt intresse av att utveckla forskning och utbildning inom miljöhumaniora med den globala kompetens som de båda universiteten och deras partneruniversitet representerar. På KTH finns miljöhistoriker och ett kreativt miljöhumanistiskt ”labb” med global spännvidd. SNU är ett av Indiens nyare universitet som har möjlighet att satsa utanför de traditionella och ofta tungrodda ramar som annars är vanliga i landet. Genom ett fördjupat samarbete över längre tid blir det möjligt att etablera en institutionell ingång till miljöforskare också vid andra universitet och forskningscentra inom Indien och Skandinavien. Det blir en slags portal mellan länderna som underlättar kontakter för många fler forskare och studenter. I den dialogen kan vi börja ställa andra frågor, söka efter ny empiri och utveckla nya metoder. I indiska kollegors blick får vi också en ny förståelse av ”det svenska”.

I inledningsskedet identifieras starka och svaga sidor hos båda parter så att möjligheterna framträder tydligare. Här öppnas dörrar för en institutionell hemvist på två kontinenter. Kursplaner och projektidéer, gästlärare och handledare, gemensamma kurser, forskningsvistelser och fältarbeten, workshops, festivaler och konferenser – allt i båda riktningarna. Formerna för samarbete är inte den största utmaningen. Utmaningen ligger i vår förmåga att tänka om och integrera den perspektivförskjutning som följer av att genom egen erfarenhet se världen från en annan position. Att tänka nytt. ”Utanför boxen”, på ren nysvenska.

Internationaliseringens alternativ är provinsialisering. Det finns inget ljummet mittemellan. Forskarmiljöerna inom universitetens arbetsplatser har olika långt till sina horisonter; vissa har en tradition av att höja sig utöver den närmaste terrängen och söka studieobjekten långt ifrån Sverige. Andra gräver på djupet efter nya guldkorn i den närmaste omgivningen. Båda delarna har global potential och ryms inom ett internationaliseringsarbete. Båda delarna kan också behöva internationaliseras.

Att gräva djupt i ”det svenska” är viktigt. Inte minst i det politiska klimat som nu har fått fotfäste från köksbord till riksdag. I bästa fall blir bilden av Sverige mer mångfacetterad och vi kan tydligare se relationerna mellan dessa sammanhang och de större internationella trenderna. I globalt gränsöverskridande samtal förstår vi bättre provinsialiseringens logik. I värsta fall förvandlas forskningen om hemlandet till en missriktad protektionism där kunskapen om Sverige framställs som en utrotningshotad art – ”om inte vi forskar om svensk historia så gör ingen annan det heller.” Den upplevda hotbilden av att försvinna i en global ocean bemöts emellanåt av prioriteringar som tillåts gravitera till det ensidigt svenska. Guldgrävandet förvandlas till en skyttegrav och vi gör oss själva irrelevanta.

I ett Internationaliseringens 2.0 rymmer våra arbetsmiljöer lärare och forskare från hela världen. De tunga budgetposterna avslöjar de verkliga prioriteringarna. Några arbetsplatser är redan där. Andra har mycket långt kvar. Emellanåt vädras välkända argument från andra debatter: ”det finns inga välmeriterade kvinnor”. Viktiga komptenser som ligger utanför institutionens igenkännbara terräng framstår som mindre värdefull och mindre meriterande, eller passerar i värsta fall helt oupptäckt. Alla dessa bibliometriska rankinglistor som fortfarande systematiskt bortser från internationellt ledande forskning som publiceras utanför Västvärldens tidskrifts- och förlagsflora och dominerande språk gör inte saken enklare. Listan över institutionella hinder kan göras lång. Men i grund och botten handlar det om att förstå att ”nationen” inte är avskild från ”världen”, utan att världen ständigt har suttit vid våra köksbord.

 

Gunnel Cederlöf, professor i historia

Lämna en kommentar

Din e-postadress publiceras inte. Fält markerade med asterisk (*) är obligatoriska.

Namn*

E-post*

Kommentar

 

Kommentarer

  1. 28 november, 2014 07:33
    Göran Blomqvist skriver:

    Gunnel Cederlöf och Henrik Ernstson tar upp en rad viktiga aspekter på internationaliseringen. Jag ska kommentera några och samtidigt rikta läsarnas uppmärksamhet mot en aktuell, stor utlysning, ”Europe and global challenges” (se RJ:s webbplats http://www.rj.se/Utlysningar/2014/Europe-and-Global-Challenges/ ).

    Delar av humaniora och samhällsvetenskap framstår, som ofta framhålls, som mindre integrerade i internationell forskning än till exempel naturvetenskap och medicin. RJ fortsätter därför att betona internationaliseringskomponenten i allt vi gör. Internationalisering är ett naturligt och nödvändigt inslag i all forskning, och behoven och kostnaderna ökar. De forskare som får projektanslag från RJ erhåller därför automatiskt medel som exempelvis kan användas till forskningsvistelser utomlands, inbjudan av utländska forskarkolleger, såväl nationella som internationella konferensresor och språkgranskning av manus på främmande språk. Avsikten är utforma anslagen för att öka handlingsfriheten och befria mottagarna från att söka tilläggsanslag för skilda ändamål.

    Detta är förhoppningsvis gott och väl, men som Gunnel Cederlöf och Henrik Ernstson beskriver är det nödvändigt att på olika sätt gå vidare. Det blir allt viktigare att finansiera samarbeten mellan forskare från flera stater, eller rent av världsdelar. I det strategiska partnerskapet inom ”Europe and global challenges” gör vi det möjligt att åstadkomma nya transnationella samarbeten. Bakgrunden är att RJ, tyska Volkswagen Stiftung och italienska Compagnia di San Paolo har gjort två utlysningarna med inriktning på ”Europe and global challenges”. Ambitionen har hela tiden varit att stimulera europeiska forskare till att i större utsträckning än hittills samarbeta med kolleger i andra delar av världen i forskningen om vår tids stora utmaningar. Genom att inte bara göra det möjligt, utan även kräva medverkan av icke-europeiska forskare, har vi finansiärer sett att nya frågor ställs, de vetenskapliga perspektiven vidgas och kompetenserna växer. Programmet riktar sig till såväl yngre som mera seniora forskare.

    Från och med i år har programmet fått en ny samarbetspartner i brittiska Wellcome Trust, samtidigt som de italienska kollegerna stiger av. Wellcome Trust är en av världens främsta forskningsstiftelser och finansierar i första hand hälsorelaterad forskning och biomedicin. Deras aktuella policy är att öka sina insatser inom humaniora och samhällsvetenskap. I det sammanhanget har de identifierat ”Europe and global challenges” som ett högintressant samarbete. Baserat på erfarenheterna från de tio pågående projekten vill vi finansiärer nu i en tredje utlysning ytterligare underlätta för nya och kreativa forskningskonstellationer med globalt sammansatta forskargrupper. Samfinansiering ger utlysningarna av forskningsmedel större tyngd och ökar sannolikt också modet hos finansiärerna att vara lite djärvare än i vardagslag. Kravet på medverkan av icke-europeiska forskare har som sagt visat sig bli ett tydligt kvalitetshöjande inslag. Den utvidgade kretsen av vetenskaplig kompetens har resulterat i rikare, mera överraskande perspektiv. Och detta är inte egendomligt. Tvärtom är det osannolikt att Europas forskare på egen hand skulle kunna urskilja och analysera de ”grand challenges” som vår del av världen står inför.

    Göran Blomqvist
    vd Riksbankens Jubileumsfond

  2. 22 november, 2014 12:30
    Henrik Ernstson skriver:

    Hej,
    verkligen klartänkt och välskrivet och jag instämmer helt med Gunnel. Det verkar vara viktigt att samla de erfarenheter som finns kring dessa samarbeten för att fundera på hur de kan finansieras och byggas på lång sikt.

    I detta sammanhang vill jag bara kort beskriva det samarbete jag själv känner bäst till med ett av det globala syds främsta center på urbanisering, African Centre for Cities (ACC) vid University of Cape Town. Det startade redan 2007 med ett treårigt utbytesprojekt då jag jobbade vid Stockholms universitet med Thomas Elmqvist, Susan Parnell och Jane Battersby. Fokus var då på urban naturesurshushållning och har sedan expanderats till att innefatta kulturgeografiska, miljöhistoriska och politiskekologiska frågeställningar, framförallt med perspektiv från det globala syd. Sedan 2007 har samarbetet fortsatt med två större Formasprojekt med deltagande studenter och forskare. För ett år sedan startade vid plattformen Situated Urban Political Ecologies där forskare både från Sydafrika, Uganda, Europa, USA och Indien ingår; i September i år höll vi en workshop riktat till yngre forskare från Afrikanska universtiet. Samarbete drivs från KTH Environmental Humanities Laboratory.

    Överhuvudtaget så har de nya teorier kring urbanisering, miljöfrågor och miljöpolitik som utvecklas vid institutioner i Kapstaden, Delhi och Sao Paolo för att nämna några universitet och städer på en längre lista, ett oerhört djup och ofta en större relevans för att förstå hur vår tids urbanisering och ekologiska kriser samverkar, och vilka politiska möjligheter som finns. Vi har i två artiklar försökt sammanfatta en del av denna smått fantastiska och oerhört inspirerande litteratur, vilka båda lett till debatter och nyvunna relationer. (”Conceptual Vectors of African Urbanism” i Regional Studies av Ernstson, Lawhon and Duminy 2014; och ”Provincializing Urban Political Ecology” i Antipode av Lawhon, Ernstson and Silver (2014); Se också denna bloggpost ”What a publishing year for URBAN THEORY! Necessary books 2013-2014; http://www.situatedecologies.net/archives/1171)

    Som andra korta exempel på vad som kommit ut i vårt samarbete mellan KTH, SU och UCT kan jag nämna att min doktorand Marnie Graham kommer försvara sin avhandling den 27 februari 2015 kring temat postkolonial naturskyddsarbete med arbete i Kapstadens expanderande periferi; Jane Battersby, min kollega vid UCT har med sin forskning placerat matsäkerhet som en central urban fråga i Kapstaden och södra Afrika; vi har också haft studenter som beforskat naturskydd i elitmiljöer; och själv har mina etnografiska och historiska studier riktat in sig på att förstå den politik som uppstår i glappet mellan en universell biologisk vetenskap och miljöpolicy, och en post-apartheid/kolonial stad. Nu senast var Susanna Lidström vid vår avdelning på KTH och besökte UCT på ett STINT-projekt där hon träffade antropologen Lesley Greene. Lesley arbetar inom environmental humanities, bl.a. kring den djuplodande frågan kring “teaching at the postcolonial university”. I vår senaste Formasansökan kring sanitet och avfallshantering i Uganda (som vi hade toppbetyg på men ändå inte fick finansierad), så var historikern David Nilsson med från vår KTH avdelning, tillsammans med forskare vid Makerere University i Uganda och Durham University (UK) och Florida State University (USA).

    Det finns så klart mer att tillägga men avslutningsvis vill jag bara kommentera två av Gunnels träffsäkra formuleringar:

    – ”När miljöforskare i Asien söker efter orsaker och lösningar på problem så tar de hänsyn både till luften de andas och till sin position i den globala ekonomin sett i ett historiskt djup.”

    Detta är centralt för att föra frågan om miljön in i ett nytt framväxande politiskt landskap där inte bara en geopolitisk och ekonomisk ordning håller på att förändras, tillsammans med global uppvärmning, försurningen av haven etc, men där också djuplodande frågor om kunskapssyn och kunskapsproduktion måste konfronteras. På något sätt måste västerlandets i någon mening framgångsrika kunskapsprojekt störas och tänkas om. Baserat på kolonialism och en högst partikulär och provinsiell erfarenhet av modernitet och industrialisering så står det sårbart för att finna gedigna lösningar och skapa produktiva debatter. Något nytt, mer kosmopolitiskt kunskapsprojekt behöver formuleras. Detta är så klart redan i görningen, t.ex. utvecklas nu nya teorier kring medborgarskap och politisk organisering i länder och städer i syd (som också kommer återuppliva debatter i Europa och Sverige) men här behövs mycket mer diskussion bland samhällsvetare och humanister.

    – ”Institutioner som bara låter internationalisering förvandlas till strategidokument med klickbar länk på hemsidan hamnar i slagskugga av internationellt starka universitet som integrerar en ständigt omvärderad global analys i sin forskning och utbildning.”

    Även om 3-5 åriga forskningsprojekt och utbytesprojekt är viktiga så kan de bara ses som en början. Mer långsiktiga samarbetsformer behöver utvecklas, vilket i sin tur kräver resurser och strategier. Till exempel har ETH Zurich ett campus i Singapore, inbjudna av, och finansierade till stora delar av den Singaporeanska staten. Stanford University har förlagt mindre campus i andra städer, bla. i Kapstaden. MISTRA Urban Futures i Göteborg arbetar projektbaserat med flera institutioner i syd men deras finansiering är också tidsbaserat till tio år.

    Det finns flera former för hur internationalisering kan bedrivas men det är ändå i detta sammanhang som humanioras och samhällsvetenskapens institutioner i Sverige behöver reflektera och agera. Vi behöver hitta våra former för internationalisering för att inte på sikt ‘tappa greppet om världen’ på de sätt som Gunnel så träffsäkert beskriver. Det känns därför strategiskt att samla de erfarenheter som finns i Sverige kring längre forskningssamarbeten med institutioner i Syd och att använda dessa erfarenheter för att formulera riktlinjer för universtet, stat och finansiärer kan långsiktigt finansiera och bidra till att bygga organisationsformer för internationalisering.

    Med vänliga hälsningar,
    Henrik Ernstson
    Forskare inom urban miljöforskning vid KTH

    Dessutom gästforskare vid University of Cape Town och PostDoc vid Stanford University
    https://stanford.academia.edu/HenrikErnstson; Twitter: @rhizomia Blog: http://www.rhizomia.net

    PS. För intresserade, se våra projekts hemsidor:
    Situated Ecologies: http://www.situatedecologies.net;
    Situated Urban Political Ecologies: http://www.situatedecologies.net/supe.

    PS. De sydafrikanska geograferna Susan Parnell och Sophie Oldfield (red.) inleder sin centrala boka ”The Routledge Handbook on Cities of the Global South” (2014) med att skriva:
    ”The renaissance in urban theory draws directly from a fresh focus on the neglected realities of cities beyond the west and embraces the global south as the epicentre of urbanism.”

    Ananya Roy, indisk geograf verksam vid UC Berkeley i USA skriver (2009): ”…the centre of theory-making must move to the global South; […] there has to be a recalibration of the geographies of authoritative knowledge.”

    Jeremy Seekings från Sydafrika och Roger Keil från Kanada skrev träffsäkert om internationalising i IJURR i 2009: “Being ‘international’ does not simply mean publishing papers on different parts of the world, or on topics such as ‘globalization’ per se, or by scholars of diverse origins (although all of these may be worthwhile in themselves). […] More fundamentally than this, internationalization is surely above all about acknowledging that theories derived from the experiences of North-West Europe and North America may not be universally applicable, and that those regions may be exceptional from a global perspective. Internationalization is thus a process of reconsidering and challenging theory on a range of levels.”

    Referenser som nämndes:
    Ernstson, H, Lawhon, M, and Duminy, J, 2014, “Conceptual Vectors of African Urbanism: ‘Engaged Theory-Making’ and ‘Platforms of Engagement’” Regional Studies 48(9) 1563–1577.

    Lawhon, M, Ernstson, H, and Silver, J, 2014, “Provincializing Urban Political Ecology: Towards a Situated UPE through African Urbanism” Antipode 46(2) 497–516.

    Seekings, J and Keil, R, 2009, “The International Journal of Urban and Regional Research : An Editorial Statement” International Journal of Urban and Regional Research 33(2) i–x.

    Roy, A, 2009, “The 21st-Century Metropolis: New Geographies of Theory” Regional Studies 43(6) 819–830.

    Parnell, S and Oldfield, S eds, 2014 The Routledge Handbook on Cities of the Global South (Routledge).
    —-
    Henrik Ernstson (PhD) @rhizomia
    Department of History, Stanford University (Stig Hagström scholar, 2013-2015)
    African Centre for Cities, University of Cape Town (Visiting Scholar, Principal Investigator)
    KTH Environmental Humanities, KTH Royal Institute of Technology, Stockholm (Researcher)