Lämna en kommentar

Din e-postadress publiceras inte. Fält markerade med asterisk (*) är obligatoriska.

Namn*

E-post*

Kommentar

 

Kommentarer

  1. 26 februari, 2015 08:01
    Nils-Göran Areskoug skriver:

    FRAMTIDA FORSKNINGSFINANSIERING – FÖRUTSEENDE ELLER FALLISSEMANG?

    Här finns inte utrymme för ingående analys men med ett par generella sypunkter vill jag utmejsla min tidigare kommentar:

    ”We conclude that scientific impact (as reflected by publications) is only weakly limited by funding. We suggest that funding strategies that target diversity, rather than “excellence”, are likely to prove to be more productive.” Så skriver Jean-Michel Fortin och David J Currie i ”Big Science vs. Little Science: How Scientific Impact Scales with Funding” (PLOS ONE 19 June 2013). Inte ens i en utpräglad naturvetenskaplig tankemiljö går det att belöna vetenskaplig excellens (hur det nu ska definieras) på grundval av sedvanliga kvantitativa indikatorer. Så mycket mindre då om produkten av forskningen ska fungera och göra ”nytta” (vad nu det är) i ett samhälle som vägrar inordna sig i ledet i linje med forskningsfondernas disciplinära stuprörstänk.

    En diagnos av fondkvartettens falskspel ger vid handen att beredningsprocessen inte alls är så öppen och inte heller baseras på föregiven saklighet som förespeglas. Vad som förtigs är att formella och formalistiska exklusionskriterier används som förevändning för en institutionell protektionism och utesluter de oombedda som hotar kliva över murarna i konkurrens med redan korade påläggskalvar. Acceptansen av denna insiderproblematik inom akademia saknar motstycke i vårt samhälle som på andra områden vinnlägger sig om att bekämpa korruption. Men även andra faktorer bidrar till en inskränkning av innovationspotentialen i de satsningar som görs och begränsar urvalet för bedömning. Det blir inte en sakkunnig prövning som avgör utan anslagsförvaltarens byråkratiska benägenhet att sätta sin namnteckning under ansökan. Utan påskrift faller en ansökan osedd ur beredningsprocessen oavsett reala meriter. Effekten blir att rådande forskningsfinansieringssystem konserverar det bestående och vi får ”more of the same” vid de institutioner som skalat upp sig för att godkännas som ”hemvist”.

    Detta formella exklusionskriterium torde strida mot EU:s mobilitetsprincip som veterligen inte undantar rörligheten hos forskare benägna att söka sig till grönare gräs på andra sidan omgivande murar. Kvartetten av fonddirektörer ser inte konsekvenserna av denna form av diskriminering: att tvånget att prestera ett godkännande från en redan investerad institution förhindrar försök till deltagande i EU:s utlysningar. Det är så listigt ordnat av de svenska fonderna (till skillnad från praxis i en del andra länder) att det krävs ett byråkratiskt godkännande också för deltagande i utlysningen om planeringsbidrag för förberedelse av en krävande ansökan till EU. Det rör sig där om relativt blygsamma belopp om kanske 150.000 – 200.000 för att ge forskaren ett par månaders koncentrerad arbetsro med att arbeta igenom sin ansökan.

    Det är mitt intryck att förvaltningskulturen i de stora statliga stiftelserna gravt deklinerat under senaste dryga decenniet. Man kunde för 20 år sedan lita på att det fanns en ambition och vilja att skapa förutsättningar för förnyelse av kunskap och kompetens och att den tidens hedervärda ämbetsmän besjälades av äkta uppsåt att främja kreativitet och kritiskt tänkande. Mer och mer har forskningsfonderna börjat ta efter samma maktfullkomliga later som präglar bemanningen i näringslivets chefslounger med den delikata skillnad att det är de folkvalda som makthungrigt knutit fonderna närmare centrala politiska intressesfärer som tillgodoses i den mån som högtflygande egodrömmar samtidigt värnas.

    Denna korta kommentar kan på intet sätt mer än antyda en djupgående och komplex problematik i flera dimensioner vars effekter drabbar landets möjligheter att hålla jämna steg med den globala utvecklingen. Om Sverige ska hålla ställningarna i framtiden fordras en grundläggande förståelse av hur originalitet (som avviker från institutionellt skråtänk) samspelar med omvärldens stämväv och avgör om landets strategiska positionering blir framgångsrik. Här finns inget utrymme för att talang tystas av intolerans.