Universiteten bör bli sina egna mediehus!

Skribenten och författaren Anders Mildner skriver om krisen för journalistiken och vad det betyder för universiteten och det som fortfarande ofta kallas tredje uppgiften. Det som spelar roll för att nå ut och för att bli läst är fortfarande relevans och legitimitet. Universitet och högskolor måste börja förstå att de kan och bör bygga egna fora, att de inte kan förlita sig på mediehusen som kugge för den tredje uppgiften, skriver Mildner. I en tid när alla blir sina egna medier, privatpersoner så väl som organisationer och företag, ligger det nära till hands att även universiteten skulle bli just detta. Och varför inte? Varför skulle det inte kunna ingå som en naturlig del av forskningen att den också ska föras ut?

”POTUS hard to follow saying no `available´ time for Netanyahu and then hours today with weird YouTube personalities. Strange timing.”

Så twittrade mediemogulen Rupert Murdoch efter att Barack Obama (det vill säga POTUS – President Of The United States), hade upplåtit tid åt tre framgångsrika youtubare i samband med sitt årliga State of the Union-tal.

Murdoch var inte ensam om att kritisera händelsen. I själva verket flödade ilskna och hånfulla kommentarer in från de traditionella mediehusen. Unga amatörer som får intervjua presidenten efter ett viktigt tal? I stället för uppburna journalister från de stora tv-kanalerna? Vad är det som händer?

Hank Green, som var en av de tre intervjuarna, skrev ett blogginlägg som svar , där han hävdade att de tre inte alls hade hamnat bredvid Obama på grund av att de hade många följare på Youtube, utan tack vare att de enträget och målmedvetet hade odlat legitimitet hos sin publik: ”Människor litar på oss eftersom vi har ägnat år åt att bygga relationer med dem”.

För den som kan sin mediehistoria är det här en intressant mening. Alltså inte bara eftersom det är en helt korrekt analys av den omdebatterade situationen, utan också för att den skulle kunna stå som sammanfattning för den traditionella journalistikens strävanden under nära 200 år, fram till i dag.

Journalisterna professionaliseras

För att få en bild av journalistikens problem att bli betraktad som en positiv kraft i samhället behöver man egentligen bara gå till Strindbergs Röda rummet. Eller någon annan av de romaner som skrevs mot 1800-talet slut. Om journalister förekom i dessa berättelser, skildrades de som usla skuggvarelser utan moral. Vilket i stort sett var överensstämmande med den allmänna bilden av journalister vid den här tiden. Något behövde alltså göras.

Journalistiken svarade på detta med tre saker. Man organiserade sig (både Journalistförbundet och Publicistklubben startades kring år 1900), man inledde en självsanering (och drog upp etiska regler) och man propagerade för behovet av en yrkesutbildning (de statliga journalistutbildningarna startades på 1960-talet). Med alla dessa tre saker på plats, kunde det sista steget tas, nämligen en snabb professionalisering av den kår som hade skapats.

Därmed hade också ett effektivt svar på kritiken mot journalistiken formulerats: journalistiken hade ett samhällsuppdrag. Dess mål var att ställa makthavarna mot väggen, föra ut relevant samhällsinformation och vara en röst åt den allmänhet som inte kunde göra sin stämma hörd med egna krafter. Svaret hade inte formulerats över en natt. Det hade värkts fram under en 100 år lång kamp för legitimitet, där priset ofta hade varit högt och där publicister gång på gång drabbats mycket hårt när makten gått till motattack.

På köpet skapades en identitet – en alldeles specifik journalistroll, som kom att omfamnas av i stort sett hela kåren eftersom den från 1960-talet och framåt spreds från utbildningarna till redaktionerna och vidare till publiken. När 1900-talet närmade sig 2000-talet stod journalistiken på topp – dess roll i samhällets informationsflöde hade aldrig varit större.

Identiteter i centrum

Sedan dess har det som bekant hänt en hel del. I den mycket skissartade bakgrundshistorien jag gett ovan finns en hel del förklaringar att hämta för den som vill förstå varför krocken i dag blir så stor när andra röster – som INTE är organiserade, som INTE följer regelverk och som INTE har en ideologi eller ett samhällsuppdrag – framställs som lika relevanta som de professionella och traditionsbundna.

Bakom kulisserna är nämligen det här något som handlar om identiteter. För det är en identitetskris som inträffar när journalistrollen börjar lösas upp som en följd av internetutvecklingen, när nya röster stjäl allt mer av uppmärksamheten och när journalistikens ekonomiska kris skickar ut hundratals människor i arbetslöshet varje år, samtidigt som kårens unga sliter under bedrövliga anställningsformer hos bemanningsföretagen.

Hur ska man prata för sin vara under sådana premisser? I ren desperation kan man se att journalister i dag allt oftare lobbar för sina produkters existensberättigande genom att hävda att deras demokratiska funktion är så viktig att den på något sätt måste räddas – kanske med statliga medel.

Även om journalistiken har en väldigt viktig roll att spela i ett demokratiskt samhälle, måste man nog ändå poängtera att den här journalistiken-är-alltid-bra-hållningen ÄR problematisk i en tid när medierna fortfarande har ett enormt inflytande på våra liv, våra värderingar och våra åsikter. Mediekritiken kan på ett sätt sägas vara det första offret i det ställningskrig mellan gammalt och nytt som just nu rasar.

Delbarhet fortsatt intressant

Ytterligare knepigare blir det ju eftersom vi ser samma värdeändring som i alla andra branscher som digitaliseras. Produkten i sig faller i värde, medan det sociala objektet – det som kan delas mellan människor i sociala nätverk – framstår som mer intressant än någonsin. För musikens del innebär detta att människor är villiga att betala för en tjänst som Spotify, som gör det möjligt för dem att bolla sociala objekt (låtar, låtlistor) mellan sig – men där det ekonomiska värdet på varje enskild låt snabbt sjunker mot nollpunkten.

Samma sak gäller troligen för journalistik: intresset för de delbara objekten (artiklarna som sprids via sociala nätverk) är större än någonsin, men den mängd pengar samma människor är beredda att betala för produkten – tidningen – minskar väldigt snabbt.

Till detta kommer att kreativa identiteter i sig sjunker i värde. De devalveras. Vad skiljer egentligen en amatörmusiker från en professionell idag? Var ska vi dra gränserna i en tid som ser ut som vår?  Endast en mycket liten del av Författarförbundets medlemmar lever på sina böcker. Är de andra inte författare? Vad skiljer dem från mängden av självutgivna skribenter? Vem är ”riktig” fotograf i Instagram-eran?

Vi har tagit ett steg in i en tid där gamla identiteter inte längre är självklara. I en sådan epok blir det paradoxalt nog extremt viktigt med just identiteter. Vi kommer att göra allt för att urskilja oss från de där andra, som inte är ”på riktigt”. På ett större plan är det kanske inte slump att den här utvecklingen sammanfaller med en ökad nationalism i hela västvärlden. Vi famlar i samtiden och vi trevar efter något vi kan känna igen, något som är som det var förr, innan allt blev så flytande och lättlösligt.

Identitetsupplösningen gäller den kreativa medelklassen i dag, men den kommer snart att vara en realitet för hela medelklassen. Alla kommer att beröras av den digitala utvecklingen på samma sätt och dras in i jakten efter det urskiljande, det exklusiva. Det gäller även utbildningssidan.

Igår skaffade du dig en utbildning och fick sedan ett jobb. Idag är din grundutbildning inte värd någonting, alla har en. Du blir möjligen exklusiv om du har TRE utbildningar från exklusiva och urskiljande spetsuniversitet.

Universitet som mediehus

För högskolevärlden är det mest kritiska att maskineriet som fungerat väl fram till i dag kommer att haverera när samspelet mellan den högre utbildningen, medierna och allmänheten stannar av. Medierna krisar och kan inte längre lägga resurser på att producera insatt journalistik om forskning, samtidigt som universiteten förlorar sina kontaktytor med allmänheten. 2015 är detta ingen nyhet. Universitet och högskolor börjar förstå att de måste bygga egna fora, att de inte kan förlita sig på mediehusen som kugge för den tredje uppgiften.

I en tid när alla blir sina egna medier, privatpersoner så väl som organisationer och företag, ligger det nära till hands att även universiteten skulle bli just detta. Och varför inte? Varför skulle det inte kunna ingå som en naturlig del av  forskningen att den också ska föras ut? Ja, varför tillåts forskningen fortfarande rent rumsligt tvärstanna där undervisningssalens väggar står uppställda?

Här uppstår också identitetskrockar, eftersom det inte hör till forskaridentiteten att vara en del av en utveckling där man blir sina egna medier. Och att tänka sig att forskarna självmant skulle närma sig de nya rösterna – ickejournalisterna, amatörerna – ligger ännu längre bort. Ändå finns det få andra möjligheter att nå fram till en lösning än att gå åt det här hållet. Men samtidigt innebär det att vi har en relativt rörig tid att se fram emot, där en journalistroll i upplösning kommer att möta en forskarroll som också, på sitt sätt befinner sig I upplösning, eftersom den gamla ickekommunikativa forskaridentiteten på grund av mediekrisen helt enkelt inte längre kommer att vara tillräcklig om forskningen ska nå ut.

Och på central nivå hör det – medie- och kommunikationsutbildningar till trots – knappast till universitetens generella kompetens att kommunicera digitalt.

Så vad behövs?

Hur ska man lösa den här situationen?

Skapa legitimitet 

Klart är att det behövs nya idéer, nya lösningar och en omprövning av gamla synsätt – som exempelvis vem som är journalist och inte. Eller hur en ny forskarroll bör se ut och vilka sätt en utåtriktad kommunikation kan premieras redan från start. Men då måste det mödosamma och rätt tuffa arbetet att göra upp med de egna identiteterna påbörjas. Och ärligt talat – vem är sugen på det?

Den riktigt stora frågan är hur en ny tredje uppgift, som fungerar även om tio år, skulle kunna se ut. Då och då diskuteras vad den tredje uppgiften egentligen är. Men spelar en sådan diskussion någon som helst roll om den tredje uppgiften i slutändan inte når ut – eller inte ens har möjligheter att lyckas på grund av att några av premisserna för den helt har ryckts bort?

Här kan man gärna gå tillbaka till inledningen och Hank Greens kommentar efter Obama-intervjun. Identiteter och titlar kommer att VERKA mer och mer relevanta framöver, eftersom det är helt logiskt i den maktkamp om roller som nu pågår. Men det som egentligen spelar någon roll är något helt annat: relevans och legitimitet.

Där någonstans finns antagligen startpunkten för en diskussion om den tredje uppgiftens framtid i en tid som kommer att ge allas våra identiteter allt mer lösa konturer för varje år som går.

Anders Mildner

Anders Mildner är kommunikationsansvarig på Altitude, skribent och författare.

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress publiceras inte. Fält markerade med asterisk (*) är obligatoriska.

Namn*

E-post*

Kommentar