Faran med excellent forskning!

Det finns en fara med de ständiga ropen på excellent forskning, varnar Nick Butler och Sverre Spoelstra i en debattartikel om vad som händer med forskningen i granskningarnas och de nationella utvärderingarnas tidsålder. De har granskat granskningarna, och är kritiska.

Det råder inget tvivel om att dagens universitet håller på att förändras. Kollegialiteten minskar till förmån för konkurrens och tävlan mellan akademins vinnare och förlorare. Den här förändringen manifesteras på en rad sätt, men framför allt i de allt vanligare nationella granskningarna av forskningens excellens, så som Research Excellence Framework (REF) i Storbritannien, the Performance Based Research Fund (PBRF) i Nya Zeeland och Excellence in Research (ERA) i Australien.

De här granskningarna har gett upphov till en lukrativ marknad för en forskaelit som likt fotbollproffs flyttas och byts mellan olika universitet. Samtidigt ökar utsikterna för degradering för de lågpresterande. Det är alltså inte konstigt att insatserna är höga insatserna i spelet om att få publicera sig, eller att skupelfria aktörer utnyttjar systemet.

Utvärderingssystemen som REF, PBRF och ERA har påtvingats forskare av berörda myndigheter, forskningsfinansiärer och universitetsledningar för att mäta och styra forskningen, men vår forskning visar att forskare frivilligt modifierar hur de forskar för att anpassa sig till logiken i det system som finns för att mäta forskningens excellens.

Tricks of the trade

Utvecklingen har lett till att forskare börjar att utnyttja olika knep och trix för att öka sina chanser att bli publicerade i de främsta tidskrifterna. Knepen är många för den som vill utnyttja den nya akademiska marknaden.  (Läs mer här.) Det handlar om att skriva tillsammans med mer seniora forskare, även om dessa egentligen inte gör mer än sätter sin namn på artikeln. Andra citerar utförligt seniora redaktörer vid tidskrifterna för att öka chansen att antas – detta oavsett om referenserna behövs för att stärka argumentet i fråga. En del forskare har etablerat en slags multi-författarskap, eller karteller, där en grupp forskare skriver ett paper var, men listar alla i gruppen som medförfattare, för att på så sätt få ut dubbla, trippla eller ännu fler publiceringar. Vi har stött på forskare som styr sina doktoranders arbete mot sin egen forskning för att på så sätt få fram framtida medförfattare och dessutom tillgång de nya data, som kanske doktoranderna tagit fram lejonparten av.  Andra forskare väljer att forska i ämnen som ökar chanserna att bli publicerad och som är potentiellt mer citeringsbara, i stället för att välja det intressanta eller relevanta.

Enligt samma logik så finns det faktiskt risk för att forskare överger viktigt och fruktbar forskning, men som inte är lika populär. Det här innebär att påstått neutral och objektiv mätning av forskningens kvalitet som tidskrifternas ranking eller annan bibliometri, påverkar forskningens normer och vad man gör när man forskar – och det inte alltid till det bättre.

Paradoxalt nog skiljer sig dessutom forskares subjektiva uppfattning om vad som är kvalitet från de officiella utvärderingarnas normer. En av de professorer vi intervjuade beskrev sin egen publikation i en ledande managemant-tidskrift som ”hemsk” och ”vidrig” forskning. (Läs mer om forskningen här). En annan forskare medgav att många av de artiklar som publiceras i de topprankade mangement-tidskrifterna helt enkelt inte var värda att läsa – inte ens sin egen artikel rekommenderade han. Den här typen av bekännelser skiljer sig markant från den bombastiska retorik som följer med de nationella utvärdringssystemen, som ju klassificerar precis samma sorts artiklar som ”världsledande” och ”internationellt excellenta”. (Exv. här)

Spela spelet

De vetenskapliga tidskrifterna gör inte heller mycket för att motverka trixandet. Redaktörerna håller inte bara ett vakande öga över hur tidskriften placerar sig på olika rankinglistor (se till exempel tidskrifterna för management som nämndes tidigare ); de kan också försöka att öka tidskriftens impact och därmed dess prestige. Det kan ske genom att publicera oftare, mer omfattande nummer och fler översiktsartiklar.

Men detta kan också åstadkommas genom att genomföra en så kallad dual submission policy, då man bjuder in kända professorer att skriva utan att genomgå den normala granskningen och review-processen. På så sätt boostas tidskriftens citeringar samtidigt som de löjligt höga refuseringarna – som anses vara ett mått på tidskriftens kvalitet –upprätthålls. (Se här.)

Vid vissa tidskrifter är redaktörerna angelägna om att man refererar till forskning som är publicerad i den egna tidskriften för att på så sätt öka tidskriftens impact. Det kan ge många citeringar och öka rankingen – mer än 60 procent av citeringarna i en framstående marknadsföringstidskrift var till den egna tidskriften. (Se här) I en sådan situation kvävs djärv och okonventionell forskning medan intetsägande – men citeringsbara – forskningsresultat får lov att blomstra.

Hur man blir mindre excellent

Betoningen på tidskrifternas och universitetens ranking skapar ett klimat där frågor som om var man publicerar sig har blivit viktigare än frågan vad man skriver. Vi menar att det är hög tid omvärdera vår syn på vad vetenskap och forskning är i dagens snabbt föränderliga akademiska miljö.

En lösning vore förstås att förändra incitament- och bedömningsstrukturerna. De nationella utvärderingarna och granskningarna är mycket problematiska om syftet är att rättvist fördela forskningsmedel, inte minst det faktum att systemets svagheter så enkelt kan utnyttjas av forskare som inte tvekar att trixa med systemet. I Storbritannien finns det forskare som i dag menar att REF måste genomgå en total översyn, eller skrotas helt, för att stoppa det institutionaliserade utnyttjandet av systemets brister. (Se t.ex. artiklar i Times Higher Education och The Guardian)

Men byråkratin inom högre utbildning är svår att förändra. Därför är det lika viktigt att se till den roll som enskilda forskare själva kan spela för att förändra status quo. Möjligen börjar detta med att reflektera kring hur marknadiseringen och excellence-kulturen har format våra forskningsintressen och våra egna ambitioner som forskare. Kanske kan man sedan börja ställa de obekväma frågorna om vad som faktiskt driver oss att välja vissa ämnen, vissa medförfattare och vissa tidskrifter. Att bli mindre excellent – och därigenom förhoppningsvis också en bättre forskare – innebär att man uppmärksamma hur vårt forskarethos över tid har förvrängts genom en rad externa krav som nationella utvärderingar och tidskriftsrankningar.

Sverige är ännu så länge relativt skyddad från det trixande som är förknippat med de formaliserade forskningsbedömningarna. Men ropen på ”excellent forskning” blir allt högre även här. Både akademiker och forskningsfinansiärer orienterar sig alltmer mot de brittiska systemen för tidskriftsrankning, till exempel Association of Business Schools Journal Quality Guide, mer känd som ABS-listan. Det som händer i länder som Storbritannien är viktigt att uppmärksamma, eftersom det påverkar forsknings- och utbildnings politik också i Sverige.

 

Nick Butler, postdoktoral forskare vid företagsekonomiska institutionen, Lunds universitet
Sverre Spoelstra, docent i organisationsteori vid företagsekonomiska institutionen, Lunds universitet

Acknowledgement:
Artikeln baseras till viss del på två artiklar i The Conversation:
https://theconversation.com/the-dark-arts-of-academia-and-why-journals-must-do-more-to-tackle-the-problem-35796
https://theconversation.com/how-the-refs-regime-of-excellence-is-changing-research-for-the-worse-37187

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress publiceras inte. Fält markerade med asterisk (*) är obligatoriska.

Namn*

E-post*

Kommentar

 

Kommentarer

  1. 3 mars, 2015 09:44
    Pia Petersson skriver:

    Intressant inlägg och jag kände att äntligen är det någon som lyfter fram det som jag nästan dagligen tänker på. Vart är vi på väg? Vart har den inom- och utomvetenskapliga forskningsetiken tagit vägen när det endast är kvantitet istället för kvalitet som gäller?

  2. 26 februari, 2015 03:07
    Daniel Pargman skriver:

    Mycket bra text! Mitt eget bidrag till diskussionen frågar sig hur drivkrafterna till att forska formas (förvrids?) hos yngre forskare i deras vilja att anpassa sig till systemet, få en fin cv och ett fast jobb: http://danielpargman.blogspot.se/2014/09/advice-to-young-researchers.html

  3. 23 februari, 2015 02:54
    Per-Anders Forstorp skriver:

    Mycket intressant! Ni ger ytterligare bränsle åt debatten om det förmodade värdet av s.k. objektiva mätningar av vetenskaplig kvalitet som länge har varit ifrågasatt men som nu också blir empiriskt belyst!