Nya miljöer behövs för att stärka humanistiska forskningsanspråk

Anders Ekström vill se fler tvärgående miljöer och humanistiska institut, där forskning, relevanta institutioner, politik och opinionsbildning möts kring angelägna kunskapsområden. Bristen på sådana miljöer har skapat en så stor avsaknad av kunskap att politik ibland bygger på rena myter. Genom att stärka sådana institut kan såväl genomslagskraften, som dynamiken och forskningens relevans öka. Då måste humanister börja att hävda sina kunskapsanspråk.

Hur kommer framtidens miljöer för humanistisk forskning att se ut? Några misströstar och säger att inga kommer att finnas. På vissa håll i världen, där stora delar av det humanistiska kunskapsfältet skurits bort för att anpassa utbildning och forskning till en felslagen innovationslogik, finns det fog för pessimismen. I Sverige är det en alltför drastisk slutsats. Däremot finns det andra skäl till att frågan om hur vi kan förtäta och öka intensiteten i humanioras miljöer blivit alltmer aktuell. Tre ter sig särskilt viktiga.

Det första handlar om behovet av att öka humanioras genomslagskraft vid universiteten, i forskningspolitiken och i samhället i stort. Humanistiska kunskapers betydelse inom centrala områden som till exempel medie- och offentlighetspolitik, skol- och språkfrågor, migration, välfärdsutveckling och hälsa har länge varit för svagt artikulerad. Idag växer samtidigt insikten om att samhällets svåraste utmaningar och konflikter, både nationellt och globalt, är människoskapade och därför i en väsentlig mening kulturella. Det ger humaniora en ny roll i kunskapsutvecklingen kring samhällets sätt att möta klimatförändringar och globala konflikter. Ändå fortsätter humanioras relevans att vara ifrågasatt. En orsak är de humanistiska forskarnas svårighet eller ovilja att hävda sina kunskapsanspråk. Tanken på en humanistisk expertis ter sig som en självmotsägelse. Istället är diskussionen låst i uttjänta idéer om humanioras roll som hjälpvetenskap eller demokratisk förskola.

Det andra skälet handlar om vetenskapens egen dynamik. Under några decenniers tid har en postdisciplinär logik successivt förstärkts inom det humanistiska fältet. Det betyder att begrepp, teorier och data färdas alltmer frekvent över gamla ämnesgränser, att forskningsområden formuleras i skärningen mellan disciplinerna – också på ett sätt som överbryggar humaniora och samhällsvetenskaperna – och att forskningens fortlöpande specialisering sker i anslutning till tematiska studiefält snarare än inom ämnestraditionerna. När dessutom mer grundläggande distinktioner mellan natur och kultur nu måste omprövas ställer inte detta bara disciplinerna utan hela det kulturvetenskapliga fältets egen karaktär i ett nytt ljus. Reaktionen är ett växande, epistemologiskt grundat tvivel på kunskapens traditionella organisation.

Det tredje skälet har sin grund i den sammansatta karaktären hos många av de frågor som det är angeläget att beforska och där humanistisk kunskap behövs. Kunskaps- och forskningspolitiken skiftar fokus när det visar sig att inte alla problem har en teknisk lösning eller att kunskapens enda mål är tillväxt. De dilemman som samhället möter i form av en accelererande kulturell, politisk och social polarisering, ökad press mot demokratiska och offentliga institutioner, stora globala utmaningar inom områden som klimat och miljö, måste angripas från många olika utgångspunkter, med olika tidshorisonter, och i mer öppna och prövande former av samverkan och kommunikation.

Vilka miljöer skapar de bästa förutsättningarna för att den dynamiken ska uppstå? Först måste något sägas om hindren. Två för varandra främmande regimer driver kunskapens organisation i en annan riktning. Det ena är den akademiska kapitalism som fostras av ett system där alla konkurrerar om allt på alla nivåer. Det andra är den humanistiska forskningens traditionella organisationsformer vid universiteten. Ämnesinstitutioner och fakulteter är svaga avsändare av mer samlade kunskapsanspråk. De är också svaga mottagare av tvärgående eller integrativa satsningar. Det finns några olika skäl till det. De enskilda miljöerna är ofta små, inslaget av ämnesförvaltning stort, rörligheten låg och en individualistisk forskningsstil den dominerande normen. Fakulteter och motsvarande nivåer bör därför skapa parallella strukturer, stimulera tematiska spår och förbättra förutsättningarna för intern rörlighet och samverkan mellan olika vetenskapliga områden. Men är det tillräckligt?

I den rapport som utgavs av Fritt Ord i Norge förra våren, Hva skal vi med humaniora?, påpekar författarna att humaniora saknar koppling till en något mer fristående typ av forskningsinstitut. I samhällsvetenskapernas historia har instituten spelat en mer framskjuten roll. Det har förstärkt kopplingen mellan forskning, politik och relevanta myndigheter och organisationer samt mellan forskning och en bredare opinionsbildning.

Det saknas inte områden där humanistisk forskning skulle ha kunnat spela en motsvarande roll. I dag, när behovet av en samhällsbyggande kultur- och offentlighetspolitik är större än på länge, och frågor om kulturellt minne är djupt kontroversiella, saknas i Sverige ytor där forskning, relevanta institutioner, politik och opinionsbildning möts kring dessa kunskapsområden. I stället är bristen på kunskapsunderbyggnad i kultur- och offentlighetspolitiken stor. Det har öppnat för den våg av nationell och kulturell mytbildning som nu når långt in i de politiska institutionerna. Det sätt att förstå och göra politik av kulturarv som nynationalismen företräder är i nivå med det kunskapsläge som var aktuellt bland nordeuropas filosofer och romantiska sagosamlare på 1820- och 1830-talen. Vi måste fråga oss varför de kulturpolitiska avtrycken av senare forskning är så svagt.

För den humanistiska forskningens egen del har frånvaron av sådana ytor därtill inneburit att forskningsfrågorna formulerats på onödigt stort avstånd från kunskapens relevanssammanhang. Det har fått konsekvenser för hur frågor ställs och besvaras. Det är också slående hur ofta humanister talar om att de har svårt att ”nå ut” med sin forskning, som om deras arbete bedrevs på en alldeles egen ö med dåliga förbindelser till fastlandet. När forskningsråd och andra, i Sverige och internationellt, nu formulerar stort upplagda, tvärgående program kring angelägna samhällsfrågor är därför humanioras beredskap att möta dessa utlysningar mer begränsad än den skulle behöva vara.

Därför bör framtidens forskningsmiljöer organiseras på ett sätt som för den humanistiska kunskapens produktions- och kommunikationssammanhang närmare varandra. För att bli inte bara starka utan definierande miljöer – miljöer som driver fram nya, vetenskapligt tvärgående forskningsspår, gör avtryck i opinionsbildning och utvecklar nya former av samverkan kring avgörande samhällsfrågor – måste de i sin organisation kombinera tre grundförutsättningar: forskning av högsta klass, ett innovativt och ambitiöst arbete med vetenskaplig kommunikation samt en sinnrik balans mellan rörlighet och uthållighet. Sådana miljöer förstärker kopplingen mellan forskning och avancerad utbildning och finns därför nära universiteten. Med större volym, ökad rörlighet, fler kontaktytor mellan olika vetenskapliga områden och ett starkt tematiskt fokus skapas alternativ till den solitära kulturen inom humaniora. På samma gång skapas förutsättningar för sådana miljöer att inta en drivande roll i kunskapspolitiska frågor och vara platser där forskning, politik och offentlighet möts och formuleras.

Vid universitet runtom i världen prövas nu olika sätt att organisera humanistisk forskning på ett sätt som ökar kontaktytorna mellan olika vetenskapliga områden. Vid sidan av äldre, väletablerade former som till exempel Institutes of Advanced Study har bara under det senaste decenniet antalet Institutes of Humanities Research vuxit närmast lavinartat. Hybridformerna och de lokala variationerna är många, men gemensam är strävan att förtäta och öka både den vetenskapliga och samhälleliga utväxlingen av den humanistiska forskningen. Även vid världens främsta universitet, till exempel Cambridge och Oxford, där ämnesinstitutionerna av tradition är mycket starka, finns numera institut som utvecklar humaniora i en mer integrativ och samhällelig riktning. Själva växlingen mellan disciplinära och mer tvärgående miljöer och perspektiv skapar i sig en produktiv dynamik.

Samtidigt är bilden av humanioras miljöer splittrad, det institutionella landskapet alltmer polariserat. Lite för ofta har pläderingar för tvärvetenskap varit svepskäl för rationaliseringar och en omfördelning av resurser mellan vetenskapliga områden. Lite för ofta har organisatoriska förändringar drivits av administrativa snarare än vetenskapliga överväganden. Några av de humanistiska institut som tillkommit i Europa under senare år är nödtecken från universitet där humaniora blivit en så liten del av forskning och utbildning att den måste samlas under ett tak för att överhuvudtaget märkas. Låt det därför vara klart utsagt: det finns inga andra legitima skäl till organisatoriska förändringar än de som syftar till att utveckla den vetenskapliga kulturen och den humanistiska kunskapens relevans. Varje förslag om förändringar måste därför bygga på en insiktsfull analys av den speciella institutionstyp som ett universitet är, inte på organisationsteori som importerats från andra samhällssektorer.

Det är inte genom att identifiera den minsta gemensamma nämnaren mellan olika vetenskapliga fält som framtidens forskningsmiljöer skapas. Det är genom att skärpa de vetenskapliga frågorna, tydliggöra humanioras kunskapsanspråk och öppna forskningens miljöer för kunskapens relevanssammanhang. I en tid när den kulturella och människoskapade dimensionen i allt från naturkatastrofer till finanskriser framträder allt tydligare, och 1900-talets kunskapssystem omprövas på djupet, är det svårt att se detta arbete utföras inom enskilda ämnen och traditionella institutioner. Därför behöver vi tänka nytt också kring frågan om kunskapens organisation.

Anders Ekström, professor i idé- och lärdomshistoria Uppsala universitet

 

 

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress publiceras inte. Fält markerade med asterisk (*) är obligatoriska.

Namn*

E-post*

Kommentar

 

Kommentarer

  1. 16 mars, 2015 08:29
    Hjort skriver:

    Hej ! Bra artikel, senaste Rj bloggaren var intressant, de har gjort det Du beskriver http://blogg.rj.se/blog/author/lahansen/