ERC lockar för få svenska humanister och samhällsvetare

Det är för få svenska humanister och samhällsvetare som lockas av ERC menar Göran Blomqvist som här presenterar några möjliga vägar för framtiden. Ekonomiskt stöd, ökade samarbeten med högskolorna, fler internationella bedömare och tydligare karriärvägar är några av de lösningar han pekar på.

Vetenskapsrådet (VR) bjöd den 25 mars in till rundabordssamtal och workshop om svenska ansökningar till ERC, det europeiska forskningsrådet. Under rubriken ”Strategies of increasing participation and success rate of Swedish Social sciences and Humanities in the grants of the European Research Council” diskuterades två frågor. För det första att förhållandevis få svenska humanister och samhällsvetare har erhållit anslag. Sedan historikern Lotta Vikström i Umeå i början av mars 2015 fått ett så kallat Consolidator grant har sammanlagt 19 svenska humanister och samhällsvetare varit framgångsrika, därav 3 humanister. För det andra att antalet utländska forskare som vill förlägga sina ERC-anslag till Sverige är lågt, och detta gäller hela det vetenskapsliga fältet.

Min uppgift var att kommentera vad som kan göras så att svenska ansökningar blir mera framgångsrika och svenska forskningsmiljöer mera attraktiva för de utländska forskare som erhållit ERC-anslag. En första fråga är givetvis om, och i så fall varför, det är viktigt att svenska humanister och samhällsvetare söker. Jag menar att det är av central betydelse. En uppenbar risk är annars att de låga siffrorna ses som bevis på bristande kvalitet. Dessutom innebär ett ERC-anslag prestige, det ger status, mycket pengar och inspirerar fler att söka.

Hur kan man förklara de låga svenska siffrorna? Tänkbart är att svenska forskare har goda möjligheter att få lika bra finansiering och med mindre konkurrens till exempel från inhemska källor. Det är inte värt mödan att söka, helt enkelt. Jag tror detta är en del av sanningen, men en ganska liten del. En annan förklaring är att svenska forskare har mindre tid än sina utländska kolleger att skriva ansökningar på den nivå som krävs för ERC. Detta i sin tur beror på att svenska lärosäten har lägre andel direkta statsanslag än exempelvis de holländska, som klarar konkurrensen om ERC-anslag betydligt bättre. Som bekant pekade Gunnar Öquist och Mats Benner på denna svenska svaghet i en uppmärksammad rapport för ett par år sedan.

Jag tror de har urskilt en viktig svaghet, som i det långa loppet också gör det svårt för svenska lärosäten att ta emot eller aktivt inbjuda de mest framgångsrika forskarna att placera sin forskning här. Just en sådan aktiv rekryteringspolitik märks för närvarande från flera stater. En tredje förklaring är att svensk humaniora och samhällsvetenskap inte har vana av internationella samarbeten. I detta ligger det enligt min erfarenhet en del, även om min bild från RJ är att internationella samarbeten för närvarande ökar över hela fältet.

En fjärde möjlig förklaring är att de krav som traditionellt ställs på en svensk projektansökan inte är tillräckligt kvalificerande i ERC-sammanhang. I takt med att RJ har anlitat allt fler utländska ledamöter i beredningsgrupperna hör vi ofta kommentarer om att ansökningarna är alltför öppna, att de saknar nödvändig precision ifråga om metod, teori och empiri, att de saknar stringens och precision. Svenska forskare får inte tillräcklig träning i att ”förpacka” sina idéer, de ”play it safe” i ett läge där ERC efterlyser forskning med potential att bli ”ground-breaking”.

En femte förklaring, som särskilt gäller varför så få utländska forskare placerar sina anslag vid svenska lärosäten, är att svenska staten, fackföreningar och svenska lärosäten trots åratal av prat inte har lyckats etablera en karriär som är begriplig och transparent för utländska forskare – och väl heller inte för svenska! Inrättande av attraktiva karriäranställningar vid svenska universitet och högskolor skulle kraftigt öka möjligheten att rekrytera de unga forskare som om tio-femton år kan komma att vara världsledande.

Innan jag går vidare, låt mig göra en stor parentes! RJ begärde och fick för ett par år sedan hjälp av en medarbetare inom ERC att analysera svenska ansökningar från humanister och samhällsvetare till ERC och andra delar av EU:s forskningsstöd. Två inslag gjorde svenska ansökningar annorlunda än ansökningar från andra stater. De utmärktes för det första av en betydande tematisk koncentration till socioekonomiska discipliner: nationalekonomi, statsvetenskap och sociologi. Forskarnas samarbetsmönster var för det andra mera begränsade och statiska än kollegernas i andra stater. Slut parentes!

Vad kan vi då göra för att förbättra situationen? Och ”vi” är i detta sammanhang staten, alla finansiärer, lärosäten och forskare. VR erbjuder redan intervjuträning för de sökande som gått vidare i processen. Den träningen är erkänt bra och bör om möjligt utvecklas. RJ vet från rekryteringen av Pro Futura-forskare att intervjun är många sökandes akilleshäl. Vi svenskar är ovana vid den tuffa intervjustil som är vanlig i övriga Europa. Dessutom tenderar vi att överskatta våra färdigheter i engelska språket.

En annan möjlig insats är att dra i gång träningsläger för goda kandidater, under medverkan av framgångsrika sökande och tidigare ledamöter i bedömarpanelerna. Och gärna träningsläger som går på tvärs över ämnes- och fakultetsgränserna!

En tredje möjlighet är att ge ekonomiskt stöd till dem som tagit sig vidare i processen men inte fått anslag. På så sätt skulle de få möjlighet att koncentrera sig på att vässa sina ansökningar. RJ ger redan sådana bidrag, och det finns givetvis utrymme för fler.

Att öka samarbetena med lärosätenas grants offices, forskarservice och liknande enheter är en fjärde väg som bör förstärkas. Flera av de forskare som fått anslag vittnar just om betydelsen av att de fick kvalificerad, professionell hjälp på hemmaplan.

För det femte är det viktigt att anlita fler utländska experter i svenska bedömargrupper för exempelvis traditionella projekt, så att de svenska krav- och kvalitetsskalorna kalibreras.

För det sjätte måste svenska lärosäten skaffa sig bättre beredskap för medfinansiering av ERC-anslag, och avslutningsvis: svenska universitet och högskolor måste kunna erbjuda en karriär som är begriplig, transparent och förutsägbar.

/Göran Blomqvist, vd RJ

Lämna en kommentar

Din e-postadress publiceras inte. Fält markerade med asterisk (*) är obligatoriska.

Namn*

E-post*

Kommentar