Kvinnorna finns visst i historien – men inte i historieböckerna

Skolans historieböcker måste inte alls se ut som de gör, skriver Charlotte Vainio, Helsingfors universitet, a propå diskussioner om frånvaron av namngivna kvinnor i historieböckerna. Det traditionella manliga narrativ skolböckerna är uppbyggda kring är, ur forskningssynpunkt, förlegat och bidrar till att legitimera dagens könsstereotyper genom att ge dem en falsk historisk bas. Vainio visar också på exempel från sin egen forskning om hur det kan gå till när kvinnor försvinner från historien.

I början av året uppdagades det att det fanns en rejäl snedfördelning i skolans historieböcker beträffande representation och kön. Allt jämställdhetsarbete de senaste decennierna till trots var det bara 13procent av de namngivna personerna i skolböckerna som var kvinnor. Många rasade mot den låga procenten men när Aktuellt bjöd in till debatt (länk: http://www.svt.se/aktuellt/se-program/aktuellt-aktuellt-26?autostart=true) var det inte historiker som höjde sina röster utan journalisten Ivar Arpi och politikern Rosanna Dinamarca. Några dagar senare meddelade utbildningsminister Gustav Fridolin att han kallade till möte med förlagen för att diskutera bristen.

Och rätt som det var hade kvinnor i historieböckerna blivit en politisk fråga.

Även på sociala medier gick debatten het. Många menade att det var fel att börja peta i historieböckerna. Till och med på ledarplats i DN uppmanade Amanda Björkman (länk: http://www.dn.se/ledare/signerat/amanda-bjorkman-lat-inte-fridolin-skriva-om-historien/)  till att vi inte skulle låta ”Fridolin skriva om historien”. Och jag håller med om att det inte är Fridolin som ska skriva historien. Hans tankar om läroböckernas faktainnehåll är ungefär lika irrelevanta som Arpis och Dinamarcas dito. Historien ska skrivas, och skrivs de facto redan, av yrkeskunniga historiker som vet hur de skärvor av källmaterial som finns bevarade kan tolkas och som kan identifiera pusselbitar och placera dem på rätt plats.

Historia är högst troligen ett av de allra svåraste ämnena att göra urval i. Som lärare kan man helt enkelt inte berätta om allt som hänt, särskilt inte eftersom att historia per definition byggs på för varje dag som går. Historieundervisning är prioriteringar och förenklingar, det kommer man inte ifrån, men en av de viktigaste aspekterna av historia som eleverna borde få med sig är just vetskapen om dessa prioriteringar och förenklingar. Historia existerar inte i singular, historia finns inte bortom våra berättelser om förfluten tid. Och när historieböckerna endast har 13 procent namngivna kvinnor är det verkligen inte resultatet av total opåverkan från politiska influenser. Snarare talar det för opåverkan från de senaste decenniernas historieforskning. Man hade inte behövt göra mycket mer än att fråga ungefär vilken genushistoriker som helst för att få bekräftat att 13 procent namngivna kvinnor ingalunda låter rimligt.

Likväl verkar 13 procent vara någon sorts magisk gräns. När jag av nyfikenhet räknade igenom Finlands historia – vändpunkter, utvecklingslinjer (2006) som används på gymnasienivå i Finland fick jag fram samma sorgliga siffra. 13 procent namngivna kvinnor. Tar man bort de kvinnor räknas upp under rubriker i stil med ”exempel på kvinnliga konstnärer” blir det bara 14 kvinnor kvar i hela boken. 14 namngivna kvinnor som finns med i narrativet. Endast två av dem nämns i fler än en mening.

Det finns så många saker att ifrågasätta här. Tanken på att historieböckerna återspeglar Viktiga Beslut till exempel, vilket fullkomligt förbiser att politik innan 1800-talet bedrevs i kvinnors salonger, genom äktenskap eller genom mutor och gåvor i lika stor eller större utsträckning som i slutna manliga rum. Det samma gäller idéen om att bara män hade makt, utan att definiera vad makt faktiskt innebar i form av faktorer som auktoritet, handlinsutrymme och agens samt hur dessa samverkade med både kön och klass. Men framför allt bör vi ifrågasätta vad för sorts historia som förmedlas.

Amanda Björkman påpekar att det visserligen kanske finns tillfällen då kvinnor reduceras och glöms bort men hävdar samtidigt att detta inte kan förklara skevheten. Men faktum är att kvinnor systematisk redigeras bort ur vår historia, inte bara i det skedet skolböckerna skrivs utan ofta redan i arkiven.

I min egen forskning, som handlar om målsmanskapet i det senmedeltida Sverige, ser jag bland annat på gifta kvinnors inblandning i jordtransaktioner. Jag utgår från Riksarkivets databas SDHK (Svenskt Diplomatariums Huvudkartotek) och börjar med att läsa regesterna – korta sammanfattningar över innehållet. Post nummer 13042 ser ut så här:

diplomatarium

Enligt regesten handlar originalet om att Johan Molteke hade sålt jord till Bo Jonsson (Grip). Originalet finns på Linköpings stiftsbibliotek och ser ut så här:

resgest original

Dokumentet är, som synes, tämligen långt men den för ämnet viktigaste raden är den översta.

regest förstorat

wi joan moltike riddare oc kathrin glysingxdoter hans husfru” står det.

Den som har skrivit regesten till det här dokumentet har uppenbarligen tyckt att det var relevant att nämna att Johan Molteke inte utfärdade brevet ensam utan tillsammans med sin hustru, Katarina Glysingsdotter. I brevet nämns dessutom anledningen till varför hon är med, nämligen att hon är ägaren till Bro – en av gårdarna som säljs. Någonstans mellan utfärdandet av det här brevet och ”vår tid” tappades Katarina bort. Hon och många, många andra med henne. Det är inte ett politiskt motiverat ideologiskt val att lyfta fram henne nu, utan ett försök att skriva historia lite mer som den tedde sig – med kvinnor ständigt närvarande´.

För kvinnor fanns med överallt. Inte som undantag, inte på nåder, utan som viktiga och aktiva delar av förfluten tid – även i positioner vi ser som traditionellt manliga. I Magasinet Neo ger Dick Harrison (länk: http://magasinetneo.se/artiklar/ett-historiskt-misstag/) mängder med bra exempel. Det här är viktigt att känna till och det är viktigt att den forskningen når historieböckerna och i förlängningen det allmänna medvetandet.

Samtidigt finns det ett enormt problem i att fokusera på de kvinnor som fanns på traditionellt manliga positioner. Det förstärker nämligen tanken på att det är en viss typ av handlingar, en viss sorts positioner, som är historia. Vi accepterar att även kvinnor kunde agera på ett ”manligt” sätt, men låter likväl det manligt kodade narrativet återproduceras.

Kanske hade det inte varit lika problematisk om det inte vore för den slentrianmässiga nedvärderingen av allt som ses som kvinnligt. Alla de kvinnor som utfört traditionellt kvinnliga sysslor förblir osynliga i narrativet. Alla de kvinnor som fött och uppfostrat barn i samhällen utan modern medicin och barnavård, som tvättat och lagat mat innan elektricitet och indraget vatten, som spunnit, mjölkat, ystat, vävt – som levt och verkat. Alla de kvinnoöden som döljs bakom beskrivningar av ”bonden” och ”hemmanet” och som finns i källorna i överflöd om vi bara väljer att ställa rätt frågor. Alla dessa förblir osynliga och deras betydelse för vår historia underkänns. Och nej, vi kan inte berätta allas livsöden, men vi kan sträva efter en balans i vems livsöde som räknas som betydelsefullt. Kvinnor utgjorde nämligen, då som nu, halva befolkningen och om de inte får plats i elevernas böcker, vad är det då för sorts historia som förmedlas?

När kvinnors liv och handlingar inte anses historieskapande är det inte en opartisk betraktelse utan en medveten nedvärdering. Att påstå att historia handlar om män för att män har gjort fler viktiga saker är inte att acceptera ett dystert förflutet utan att cementera nutida stereotyper. Ett praktexempel är konsthistoria, som handlar om manliga målare och skulptörer medan de fantastiska konstverk i form av broderier, bonader och kläder som kvinnor har skapat inte kvalificerar. Vem har bestämt vad som är konst? För många av oss kan det tyckas självklart, men det förtjänar ändå att påpekas att genus är bundet till tid och rum. Synen på vad kvinnor och män är och hur de är relaterade varandra är i ständig omförhandling. Studerar man genushistoria blir det dessutom snabbt uppenbart att endast två kategorier på intet sätt täcker den uppsjö av olika uttryck för kön som förekommit. En munk levde inte efter samma manliga ideal som den svenska bonden eller den franske hovmannen. När man säger att det är på grund av kvinnorna själva som de inte platsar i böckerna drar man alla kvinnor över samma kam och bortser även från vad det innebar att vara kvinna, var beroende av kontext.

Skolans historieböcker måste inte alls se ut som de gör. Skolans historieböcker är resultatet av urval och reflekterar varken Den Enda Sanningen eller ens modern forskning. Det traditionella manliga narrativ skolböckerna är uppbyggda kring är, ur forskningssynpunkt, förlegat och bidrar dessutom till att legitimera dagens könsstereotyper genom att ge dem en falsk historisk bas. Vi måste komma bort ifrån vanföreställningen att det är män som byggt vårt samhälle. Att det är män som skapar historia. Det är inte ett politiskt ställningstagande utan vore det självklara resultatet av att uppdatera böckerna efter den moderna historieskrivningens forskningsresultat.

/Charlotte Vainio

  • Författaren
    Charlotte Vainio
    Charlotte Vainio är historiker vid Helisingfors universitet

Lämna en kommentar

Din e-postadress publiceras inte. Fält markerade med asterisk (*) är obligatoriska.

Namn*

E-post*

Kommentar

 

Kommentarer

  1. 15 december, 2016 11:54
    Jesper Pettersson skriver:

    Mycket sunda argument. Tack för denna upplysande text!

  2. 29 januari, 2016 03:27
    Margareta Skantze skriver:

    Hej Charlotte!
    Har med intresse läst din artikel. Ett problem med historieskrivningen är att hela medeltiden tappas bort – en tid då kvinnor hade stort inflytande. Jag har skrivit om detta i boken ”Drottning Margaretas historia”, utgiven på Arakne förlag, 2015. Den finns att köpa här: http://www.arakne.se alt hos Bokus eller Adlibris.
    Vore roligt komma i kontakt med dig om du läser min bok.
    Vänliga hälsningar Margareta Skantze

  3. 10 september, 2015 10:21
    Johan Wickström skriver: