Fjärrstyrd kollegialitet ett problem för forskningen

Ulf Sandström kritiserar det han kallar fjärrstyrningen av universiteten. Forskningsråden styr lärosätena genom sina beredningsgrupper, och det har visat sig olyckligt menar Sandström. Det leder nämligen till institutionaliserad ansvarslöshet. Men Sandström presenterar också en alternativ väg i fyra steg.

Det har väl inte undgått någon att våra svenska universitet och högskolor har svårt att klara flera viktiga utmaningar: strategisk planering, ledarskap, goda karriärvägar och, inte minst, jämställdhet.

I debatten har det inte uppmärksammats att universiteten saknar egen rådighet att styra och planera sin forskning. Basanslaget täcker endast en mindre del av universitetens kostnader och i stället fjärrstyr externa forskningsfinansiärer verksamheterna vilket gör att universiteten blir rov för beslut som i allt väsentligt fattas av andra, inte sällan tillfälligt sammansatta grupper av sakkunniga.

Högskolesektorn äger inte ens halvparten av den forskande personalens arbetstid. För att fullt ut kunna finansiera den viktigaste personalen (professorer och lektorer, samt forskarassistenter/bitr.lektor) skulle det behövas i storleksordningen 2 till 3 miljarder kronor i ökade årliga direktanslag till universiteten.

Hur uppstod detta problem?

Ett huvudskäl är det svenska sättet att hantera spänningsförhållandet mellan å ena sidan forskarnas ständiga konkurrens om prioritet och å den andra sidan forskarnas behov av kollegialitet. Det förra måste stimuleras och omhuldas eftersom det är ett universalmedel för att säkra kvalitet. Samtidigt utgör kollegialiteten – paradoxalt nog eftersom det är konkurrensens motsats – en förutsättning för att verksamheten inte skall urarta till ett enda allas krig mot alla.

Bakgrunden är denna: Forskningsråden startades på 1940-talet som en mellanväg vilken skulle ta vara på spänstigheten i systemet. Forskningsmedel tillfördes som grädde på moset och fördelades av respektive ämnesområdes ledande forskare till certifierade forskare. Råden var således till viss del en misstroendeförklaring mot forskarsamhällets kollegialitet men en förklaring som på kollegialitetens grund ordnade det som en konkurrens mellan forskare.

Jag skriver utgångspunkt eftersom det var kollegiala bedömningar och prioriteringsgrupper och för att det byggde på rimliga fördelningar mellan universitet. Det är lätt att tänka sig att Rawls rättviseprincip vanligtvis var ledstjärna: ett universitet som hade fördelen av att besätta ordförandeposten i en beredningsgrupp gav inte alla projekt till det egna universitetet utan ”geografisk” rättvisa tillämpades inom rimliga ramar.

Senare blev det svårare: universiteten blev flera, ämnesområden tillkom och ställde till oreda i rådssystemet. Peer review – kollegialitetens heligaste princip – visade sig vara förhållandevis plastisk till sin karaktär. Vem som är kollega med vem tedde sig inte sällan osäkert och svårdefinierat.

Ända valde politikerna att följa rådsmodellen eftersom den överensstämde med deras allmänna syn på konkurrensens fördelar och valde samtidigt att bortse från kollegialitetens roll för rådssystemet. När rådsmedel blev allt viktigare för forskningssystemet sattes konkurrensen ur spel – i rapporten Hans Excellens (extern länk här) ställde vi frågan: Vem är det som utser de internationella peers som bedömt ansökningar om Linnébidrag, Strategiska forskningsområden etc. Dessa procedurer visar sig försiggå utan transparens och bygger alltjämt på att forskar- och politikerkåren skönsmässigt har förtroende för rådsstrukturen.

Jag hävdar att det svenska forskningssystemet aldrig tidigare varit så dominerat av kollegiala principer som just i dag. Visserligen varierar former och aggregationsnivåer, men det handlar icke desto mindre om just peer review, det vill säga kollegial granskning. Inom de externa aktörer som ytterst bestämmer fördelningen av snart sagt alla forskningsmedel i Sverige utgör bedömningar av nationella och internationella kolleger det helt avgörande beslutsunderlaget. Det är den reellt existerande verkligheten.

Det som en gång var tänkt som fakulteternas kvalitativa tilläggsresurs – forskningsråden – har därmed under de senaste 30 åren gradvis övergått till att bli ett problem för fakulteterna – råden framträder nämligen som spjutspetsar för alla de fjärrstyrningens aktörer som bidrar till rådighetens borttynande.

Paradoxalt nog har kolartron på kollegialitet under senare år spridit sig som en löpeld genom akademien. Dock i en Uppsalavariant som helt bortser från prioritetsstrider och spetskonkurrens om resurser. Att göra den inomorganisatoriska kollegialiteten till huvudprincip för akademiska mellanhavanden är att göra det alldeles för lätt för sig. Och låt mig försöka förklara varför det är så.

Universiteten såg på 1980-talet en framväxande linjeorganisation som samtidigt parades med alltmer förstärkta rådsbudgetar. Detta gjorde att forskarna alltmer tenderade att överge sina egna lärosäten för att i stället ägna sig åt att ta hand om ”de egna” forskningsråden.

Detta blev en veritabel döbelnsmedicin vars effekter och slutresultatet vi bevittnar i dag: ett i många avseenden fjärrstyrt universitet, där ledningsstrukturerna – både akademiskt och administrativt – i långa stycken endast utgör potemkinkulisser. Smarta forskare förstår det och avsätter därför tid på det som är viktigt – att erhålla forskningsmedel, nätverka och forska – det vill säga betraktar högskolan som ett forskarhotell.

Att upprätta ett kollegium som lokalt överprövar och tar ansvar för kvaliteten samt genomför nödvändiga prioriteringar, som kollegialitetsriddarna tänker sig, torde för de flesta framstå som tämligen långsökt.

Kollegialitetskramarnas bild således korrigeras. Det är inte för lite kollegialitet utan snarare fjärrstyrningens kollegiala beslut som lett till systemfelet. Detta har i sin tur gjort att universiteten uppvisar allt sämre villkor för beslutsfattandet i egna angelägenheter. Vidare har detta lett till att alla aktörer skyller på varandra och att alla avstår från att ta ansvar.

Vi har därmed fått ett forskningssystem som i realiteten har institutionaliserat ansvarslösheten. Tillsammans med Agnes Wold har jag visat (RJ:s 50-årsbok Tänka vidare) att forskningssystemet numera är så arrangerat att samma personer kan erhålla en rad olika excellensbidrag från olika finansiärer. En viss grupp av forskare sitter idag på 5-10 excellensbidrag. Det ser jag som ett mått på perversionsgraden hos det nationella forskningssystemet. Ett annat haveri för det svenska systemet är på jämställdhetens område – i samma uppsats framkommer att kvinnorna på ett flagrant sätt missgynnats av excellenssatsningarna.

Går det att ställa saker tillrätta? Här måste man fundera utifrån spänningsförhållandet konkurrens och kollegialitet. Ett sätt är att försöka studera hur detta ser ut i olika nationella sammanhang.

I ett pågående artikelprojekt arbetar mitt forskarteam med data om finansiering, incitament och utfall i form av toppubliceringar (antal TOP10 %-artiklar). Dessa analyser tyder – trots sina begränsningar – på att länder med en hög andel basmedel gör bättre prestationer över tid än de som har en lägre andel basfinansiering. Rådighet över den egna verksamheten verkar således vara en viktig faktor för forskningssystemets effektivitet.

Detta kan förklara varför vi i Sverige ser ut att sitta med Svarte Petter. När egentligt ansvarstagande för fattade beslut saknas och inte kan utkrävas, när ingen bryr sig om resultatet, blir forskningen mer inriktad på att tillfredsställa andra intressen än det internationella forskningskollegiet. Att uppfylla en ansökans löften till ”rådskollegerna” blir viktigare än att göra genombrottsforskning.

Oavsett hur man organiserar pengaflödet i ett land gäller principen att pengar ger publiceringar. Vill man öka ett lands produktion av goda artiklar måste det oftast till en ökning av finansieringen. Men inom ramen för detta starka påstående, som antyder viss resiliens i forskningssystemen, finns det samtidigt vissa effektivitetsskillnader mellan olika nationella system.

En intressant faktor som kommit fram i våra studier är att autonomi (akademisk och organisatorisk) korrelerar med vetenskaplig framgång för ett antal länder. Vi har visserligen inte data för särskilt många länder så underlaget är än så länge lite skakigt, men här finns onekligen intressanta saker att fortsätta studera.

Ytterligare en faktor som ser ut att korrelera med goda resultat gäller för länder som har någon form av genomtänkt system för kvalitetsvärdering – antingen för att fördela basmedel eller bara för att hålla kvalitetsdiskussionen igång vid universiteten. Det förefaller inte ha så stor betydelse om systemet är utformat si eller så, men stimulans av något slag ger utdelning.

Det ser alltså ut som att det behövs ett fint avvägt system som tillåter såväl konkurrens som kollegialitet. Precis som utredningen Kvalitet för resurser resonerade är det inte troligt att politiken skulle ge resurser till universiteten utan att försäkra sig om att få bästa möjliga tillbaka och då är en kvalitetsinriktad resursfördelningsmodell att föredra.

Detta inbegriper bibliometriska metoder och det är kollegialitetskramarnas blinda fläck.

Ser man till våra preliminära resultat verkar det vara så att peer review i dess engelska variant knappast är en kungsväg till goda resultat (Sandström & Heyman i RJ:s årsbok Tänka vidare). Vetenskapsrådets föreslagna system FOKUS är inte bara ogenomtänkt, det riskerar att bli en felsatsning som inte kommer att lösa något av de svenska problemen utan endast bidra till att ytterligare fördjupa dem.

En alternativ väg framåt vore 1) att flytta över resurser från de externa, ”kollegiala” myndigheterna och forskningsråden till de forskningsutförande enheterna, 2) att försöka ge forskningsstiftelserna möjlighet att föra över pengar direkt till universiteten och 3) att slå samman universitet med statliga forskningsinstitut (genom att använda den lika beprövade som framgångsrika amerikanska modell vi beskrivit i RJ:s 50-årsbok Tänka vidare). Det senare skulle ge universitet möjligheter att på ett mer planmässigt sätt arbeta med olika personalkategorier samtidigt som forskningsprogram på eget ansvar kunde genomföras i större skala. Sista punkten, 4) vore att fortsatt utveckla den uppföljningsmodell som föreslogs i den brändströmska utredningen Kvalitet för resurser för att garantera att forskningsmedlen kommer till effektiv användning.

  • Författaren
    Ulf Sandström
    Ulf Sandströms forskning är inriktad på frågeställningar som uppkommer i samband med styrning av forskning. Han kombinerar ett intresse för kvantitativa analysmetoder med användning av kvalitativa standardmetoder. Han har sedan många år intresserat sig för forskning om forskning.

Lämna en kommentar

Din e-postadress publiceras inte. Fält markerade med asterisk (*) är obligatoriska.

Namn*

E-post*

Kommentar

 

Kommentarer

  1. 21 april, 2016 07:42
    Kjell Jonsson skriver:

    Jag tycker det här var otroligt intressant och viktigt, det du skriver. I debatten tycks allt ”ont” komma från New Public Management. Det har blivit ett mantra. Du och Rothstein har pekat på det som är viktigt.