Olika roller – olika ansvar

Margareta Hallberg har arbetat sju år som dekan och ännu fler verkat som forskare. Hon reflekterar här över vilket ansvar och vilka roller som krävs av olika positioner på universiteten och i sektorn. Som forskare har friheten varit avsevärt större än begränsningarna. Som både prefekt och dekan har man uppgifter som går utöver det egna ämnets intressen och den egna karriären. Det krävs att man kan balansera mellan sin egen bild av vad som är viktigt och den förhåller sig till sammanhangets förväntningar.

Sju år som dekan, dessförinnan forskare och lärare på olika positioner sedan 1992, alltså i runda tal 25 år. Som forskare, lärare, docent och så småningom professor upplevde jag stor intellektuell frihet. Söka pengar, javisst, undervisa och handleda, absolut, arbeta med text och publicera, självklart, men utan direkta ledningsuppdrag annat än som projektledare eller kursansvarig. Friheten är avsevärt större än begränsningarna. Forskare väljer visserligen forskningsfrågor utifrån viss påverkan från omgivningen, medvetet eller omedvetet, doktorander blir man ofta tillfrågad om att handleda, kursinnehåll ska beslutas om i lärarkollegiet, men det mesta man gör inom akademin som ’vanlig’ kollega utan ledningsuppdrag, präglas av självständighet. Ansvar tar man för det just uppräknade, helst utvidgat till aktivt seminariedeltagande, för studenter och doktorander liksom för kollegers ansökningar, men min erfarenhet är att ungefär där slutar också ansvarstagandet för det större, det vill säga fakulteten, universitetet, forskningen i samhället. Givetvis kan intresse finnas för detta och vi har alla mer eller mindre av sådant engagemang, men ansvaret ligger hos andra. Så länge jag gör det jag ska på ett tillräckligt bra sätt och genom olika aktiviteter bidrar till mitt ämne, uppfyller jag kraven som kan ställas på en akademiker.

 

Som akademisk ledare ser det helt annorlunda ut. Som både prefekt och dekan har man uppgifter som går utöver det egna ämnets intressen och den egna karriären. Till dekanens huvuduppgifter hör att anstränga sig för fakultetens, universitetets och högskolesektorns positiva utveckling, och en del av dessa uppgifter kolliderar ibland med eller går på tvärs mot ens egna värderingar och uppfattningar. Det krävs att man kan balansera mellan sin egen bild av vad som är av vikt och som bör göras och hur denna bild förhåller sig till sammanhangets förväntningar.

 

Under min tid som dekan genomgick både Göteborgs universitet och resten av universitetsvärlden stora förändringar. Omorganisation blev ordet på modet, debatterna om kollegialitet kontra linjestyrning kom i fokus, liksom handlingsplaner, strategisk planering, prioriteringar.

Jag har alltid trott på kombinationen av stark kollegialitet och skicklig linjeledning. Båda måste finnas. Kollegialiteten är nödvändig, jag kallar den alltså inte kollegial styrning för det tror jag inte alls på, men kollegialitet i betydelsen att seriösa, autonoma, tänkande och kritiska lärare/forskare ska utforma utbildning och forskning i universitets- och högskolevärlden. Politiken ska hålla sig på avstånd, det vill säga vi ska alltså inte på direkt beställning utföra vårt uppdrag för att underlätta för politiker; tvärtom, det är en motsatt ordning som ska gälla. Våra resultat, vår kunskap, våra bidrag kan ligga till grund för politiska vägval men dessa ska ha tagits fram oberoende från vad politiken tror sig behöva. Givetvis tänker ingen i ett vakuum och alltså finns en självklar påverkan på val av forskningsuppgifter och hur vi ser på vår lärarroll, men det är viktigt att också gå på tvärs mot rådande trender och framför allt att vilja veta.

 

Linjen styr i form av hur ärenden bereds, hur anställningar går till och vilka rekryteringar som är möjliga, vad ekonomin klarar av. Linjen följer beslut och riktlinjer uppifrån, vilka är normativt utformade. Friheten är därmed kringskuren, lojaliteten med systemet framskjuten. En skicklig linjeledning är professionell, i vilken ingår respekt för den egna kompetensen och dess begränsningar liksom respekt för kollegialiteten. Linjestyrningen behöver administrativt stöd och akademikerna ska ha respekt för stödet. Men stöd är stöd och ska inte vara något annat.

 

De två principerna, kollegialitet och linjestyrning, går hur bra som helst att förena. I teorin. I praktiken är det betydligt svårare. Därför, bland annat därför, är jag av åsikten att det är bra med rotation på ledningsuppdragen och att de akademiska ledarna hämtas ur och väljs från kollegiet. När man byter uppgifter från relativt oberoende forskare till akademisk ledare, skiftar man också perspektiv. Både kunskapen om och förståelsen för helheten ökar och det är bra för verksamheten att olika personer både tar och tilldelas ledningsuppdrag.

*

När jag tillträdde som dekan hade jag två föresatser: att fortsätta forska och att påverka fakultetens forskning och forskarutbildning i en positiv riktning. Forskningen har jag delvis upprätthållit men mest på fritiden, det andra får andra bedöma men det var hur som helst mitt mål. Jag var helt ointresserad av min egen karriär, helt ointresserad av att få medial uppmärksamhet, jag ville inte verka i det offentligas ljus utan inåt, mot fakultetens kärnfrågor och ge den humanistiska fakulteten ett tydligare ansikte och en tydligare röst i universitetsvärlden än tidigare. Genom samtal med goda medarbetare, egna studier av analyser av den samtida forskningspolitiken, stor portion inläsning av material om humaniora och genom att bygga så goda relationer som möjligt med fakultetsstyrelse, beredningsgrupper och prefekter, hoppades jag kunna påverka fakultetens strategiska arbete med att bygga en forskningsstark fakultet. Vissa obekväma beslut har varit nödvändiga och vissa steg har varit mindre lyckade än andra men att vara passiv och endast utföra rutinuppgifter hade varit omöjligt med min personlighet.

 

Varför satte jag forskningsuppgifterna i centrum och inte utbildningsfrågorna? Det berodde på att humaniora var så utbildningstung när jag tillträdde att det var svårt att leva upp till målet om kompletta akademiska miljöer om inte forskningen stärktes. På ett universitet är utbildning och forskning varandras förutsättningar: vi undervisar om det vi forskar inom, studenterna har rätt till utbildning på akademisk nivå, det vill säga kunskaper som man inte får på annat sätt. Om man lägger till möjligheten att kunna samverka, blir det än tydligare. Samverkan, som jag förstår det, är inte först och främst att berätta om vad vi gör för en intresserad allmänhet, det är att vara efterfrågade av beslutsfattare, politiker, myndigheter, sjukvård, skola, kommuner, landsting, näringsliv för att bidra med kunskap grundad i forskning.

 

För att fånga upp forskningsidéer och klokskap från institutionerna genomförde jag tillsammans med handläggare årliga forskningsdialoger med alla institutioner, i syfte att lära av varandra, uppmuntra kollegiernas aktiviteter, stimulera till fler och ännu bättre forskningsansökningar och till att tänka framåt och strategiskt och långsiktigt. På fakulteten satsade vi efter hand bland annat på medicinsk, digital och miljöhumaniora, på kritiska kulturarvsstudier, på Hällristningsprojektet, på Europaprogrammet, på aktivt deltagande i andra fakulteters forskningsprogram och centrumbildningar, på den nationella tankesmedjan Humtank. Alla satsningar föregicks av analyser av vad fakultetens forskare mäktar med, har intresse och kompetens för och var alltså noggrant förberedda. Likaså: alla satsningar kräver finansiering, alltså sker med nödvändighet prioriteringar.

 

Jag har bevakat och lyckats försvara vårt tämligen stora forskningsanslag från universitetet, vilket möjliggjort fakultetsmedel för forskning i tjänsten för alla tillsvidare anställda lärare, gästforskare till samtliga institutioner under flera år och mindre summor till olika pågående initiativ och seminarieserier. Vi har också gjort en inventering av all forskarutbildning liksom av institutionernas samverkansuppdrag.

 

När det gäller utbildning är varje fakultet beroende av ersättningen/student från Göteborgs universitet. Vi begränsade, återigen efter kartläggning och analys av hur det såg ut på institutionerna och vad som skett under en lång tidsperiod, i viss mån tillskottet till utbildningar där kvaliteten var för låg, studentantalet sjönk eller studenterna inte lyckades ta sig igenom kurserna. Initiativet till detta kom från universitetets styrelse redan före min dekanperiod med syftet att göra nödvändiga omprioriteringar av våra utbildningar. Vi har minskat antalet studieplatser och jag har inte drivit frågan om fler utan snarare önskat högre ersättning/befintlig plats för att öka kvaliteten men har inte lyckats få gehör för detta. Frågan diskuteras dock vidare enligt vad jag hör.

 

Som jag ser det: humaniora som vetenskapsområde forskar, utan kunskapsanspråk som uppkommer ur forskningsverksamhet har vi ingen framtid. Även om bildning är viktigt för samhället så ska vi akta oss för att nöja oss med det. Vi utforskar delar av världen och därför finns vi och kan göra skillnad. Självförtroende utan hybris är en bra utgångspunkt. Vi tror gärna att vi är viktiga för att vi är viktiga för varandra, för våra projektmedel, våra seminarier, för vår egen karriär men vi är en liten grupp bland alla övriga samhällsgrupper och måste, för att nå legitimitet och behålla vår värdighet, vara viktiga även för andra. Studenterna ska känna att studier i humaniora är givande, komplexa, utvecklande och kunskapsinriktade. Doktoranderna ska veta att deras mångåriga ansträngningar uppskattas, kanske behövs, och ger möjligheter till försörjning. Och lärarna/forskarna ska efter förmåga bidra till samhällets väl, till nya generationers kunskapstörst och till de stora och många utmaningar varje ny tid ställer.

Det jag mer och mer blivit övertygad om är att idéer om universitet förändras och att humaniora inte kan överleva endast som den eviga stöttepelaren för bildning.

 

Margareta Hallberg, professor i vetenskapsteori

  • Författaren
    Margareta Hallberg, professor i vetenskapsteori, Göteborg universitet

Lämna en kommentar

Din e-postadress publiceras inte. Fält markerade med asterisk (*) är obligatoriska.

Namn*

E-post*

Kommentar