Om vanvårdsutredningens brist på aktsamhet

Kommentar av  Johanna Bartholdsson, doktorand i historia, Nationella Forskarskolan i historia, till debattartikeln Vanvårdade barn och sanningskommissioner, av Johanna Sköld, forskare på Institutet för Framtidsstudier samt f.d. utredningssekreterare i Utredningen om vanvård i den sociala barnavården.

 

Johanna Sköld skriver om den vanvårdsutredning hon själv har arbetat i och om det politiska efterspel som uppkommit såväl efter vanvårdsutredningen som efter upprättelseutredningen.

Berättelserna i vanvårdsutredningens slutrapport är fruktansvärt smärtsamma och jag gråter då jag tar del av dem. Hur smärtsamt måste det då inte ha varit att genomleva dem? Hur smärtsamt måste det inte ha varit att också minnas dem i samband med att man lämnat sitt vittnesmål till vanvårdsutredningen? Hur smärtsamt måste det inte också vara att läsa dem igen i en utredningstext, omformulerade av någon annan?

Att lämna ett sådant vittnesmål kostar på. Det kräver därför en stor aktsamhet att ta upp sådana vittnesmål. Det finns lagar kring forskning på människor som säkerställer en sådan aktsamhet.

De drabbades erfarenheter av vanvårdsutredningens brist på en sådan aktsamhet, som jag har tagit del av, bekräftas av den anda Sköld skriver sitt debattinlägg i. Det är en anda som inte räknar in de drabbade i den angelägenhet som rör dem.

Att redan i rubriken förhäva sig och tala om vanvårdsutredningen som en sanningskommission menar jag vara en tendentiös historieskrivning. Den ursprungliga Sannings- och försoningskommissionen var den som upprättades i Sydafrika efter apartheidregimens brott. Den var en domstolsliknande institution ledd av Desmond Tutu. Den hade som syfte både att ge försoning åt de drabbade men också att ge amnesti åt förövarna.

Vanvårdsutredningen har inte på något sätt varit domstolsliknande, framförallt då den haft som ett uttalat direktiv att inte utreda ansvar. Sköld skriver vidare att vanvårdsutredningen tillsattes utan större kontroverser 2005. Hon undrar också varför debatten kring frågan kommer så sent som hösten 2011. Även här menar jag att Sköld gör sig skyldig till en tendentiös historieskrivning. Såsom anhörig till en av dessa i barndomen kränkta och vanvårdade vet jag att det tvärtom var oerhört kontroversiellt att denna utredning tillsattes. Det väckte stort hopp om att man äntligen skulle få rätt och ett erkännande för den vanvård man utsatts för i barndomen och för det lidande denna orsakat senare i livet. Det väckte samtidigt också stor misstro kring att detta skulle kunna genomföras på ett riktigt sätt då tidigare erfarenheter av myndigheters agerande var mycket negativa.

Tvärtom mot vad Sköld skriver i sitt debattinlägg, har det förekommit en rasande debatt, bland annat på olika forum på Internet, under hela den tid utredningarna har pågått. I debatten har märkts av en kritik gentemot vanvårdsutredningens arbete med intervjuerna både kring hur de har genomförts och kring hur de har dokumenterats. Att såsom vetenskapsman varken höra eller erkänna dessa röster borde vara ett sedan länge avslutat kapitel i vetenskapens historia med senare tids insikter i vikten av en medvetenhet hos forskaren om den maktrelation som finns mellan henne och de människor hon studerar. Något sådant förhållningssätt märks ej av varken i slutrapporten eller i Skölds debattinlägg. Vilket ansvar har en historiker att vara just aktsam när nu staten skriver historia kring oförrätter begångna under 1900-talet fram till idag?

Då jag själv är historiker med en god kännedom om den historiska metod vanvårdsutredningen använt sig menar jag att utredningen har varit oförsvarligt ansvarslös och olaglig i det att man gett sig på att genomföra intervjuer med de drabbade utan den kompetens som krävs för detta. Bedriver man forskning som riskerar att skada deltagarna fysiskt, psykiskt eller integritetsmässigt kräver lagen att man gör en etikprövning innan man påbörjar sin studie.

Utredningen hade varit hjälpt av en sådan prövning. Kanske hade Etikprövningsnämnden fastslagit att man borde använda sig av en annan metod för att kartlägga vanvården för att inte riskera att skada deltagarna. Kanske hade en sådan etikprövning hjälpt utredningen till ett mer professionellt förfarande. I vilket fall hade de personer jag pratat med sluppit den ytterligare kränkning de menar att intervjun har medfört för dem.

En möjlig upprättelse skulle ha kunnat börja just där, i det att även denna grupp skulle ha kommit att omfattas av lagar och förordningar med syfte att skydda individen, kanske för första gången i sina liv.

 

/Johanna Bartholdsson

Lämna en kommentar

Din e-postadress publiceras inte. Fält markerade med asterisk (*) är obligatoriska.

Namn*

E-post*

Kommentar